Förändringar i LAS och lagstadgade minimilöner – det största hotet den svenska modellen utsatts för

Den svenska arbetarrörelsen kämpar i ett tvåfrontskrig just nu. Motståndarna vill ta bort vår anställningstrygghet och vill åt våra jobb. Mycket av detta sker i smyg under radarn. Visst är det bekant i våra kretsar men inte för den stora allmänheten, som i högsta grad berörs av detta. Jag pratar om alla de som går till jobbet varje dag. Som faktiskt trivs, gör nytta och har roligt på sina arbetsplatser. Vanligt folk som håller igång det svenska samhället, genom att bygga och bidra till välfärden, genom att försörja sina familjer och varje dag stå upp och kämpa för den svenska modellen.

Den svenska modellen där arbetsmarknadens parter tillsammans förhandlat fram villkoren på arbetsmarknaden är ett av fundamenten som vårt samhälle vilar på. Systemet har i många år gynnat både arbetare och företag. Jag sträcker mig så långt som att säga att vi har, om inte världens bästa arbetsmarknad, så åtminstone en av världens bästa och mest välfungerande.

Det första slaget är nationellt. I många år har vi, arbetsmarknadens parter, tillsammans förbättrat och gjort justeringar i den svenska arbetsmarknadsmodellen. Men nu hackar maskineriet när det behövs som mest. Arbetslösheten går upp kraftigt på grund av pandemin, förhoppningsvis bara tillfälligt, men problemet är som alla vet gigantiskt. I det läget låter sig alltså den Socialdemokratiskt ledda regeringen tvingas av samarbetspartierna, Centern och Liberalerna att väsentligt försämra anställningstryggheten för landets arbetstagare. Detta påhejas av större delen av oppositionen och av vår motpart på arbetsmarknaden. Jag undrar i mitt stilla sinne hur Svenskt Näringsliv under alla år av förhandlingar och gemensamma initiativ ändå inte har begripit någonting. De påhejar alltså ett lagförslag som kommer leda till oro på arbetsmarknaden. En oro som vi tillsammans har, om inte fått bort, så åtminstone minskat dramatiskt genom åren och som har lett till ett oerhört framgångsrikt näringsliv. Att försämra LAS (Lagen om Anställningsskydd) så att det blir lättare att sparka anställda är att skjuta sig själv i foten, Svenskt Näringsliv.

  • Dra tillbaka förslaget om att förändra LAS. Ska förändringar göras ska de göras i enlighet med den svenska modellen, i förhandling mellan arbetsmarknadens parter.

Det andra slaget är mer komplicerat och gentemot EU. Kommissionen har långtgående planer på att lägga fram ett lagförslag som tvingar medlemsstaterna att lagstifta om en nationell minimilön. Detta låter kanske som en bra idé vid första anblicken. Den svenska (och danska o norska) modellen bygger på att staten håller sig borta från lönesättningen. Det är arbetsmarknadens parter som själva ansvarar för att förhandla fram lön och villkor. En lagstadgad minimilön är ett så kraftigt ingrepp i den svenska modellen att vi sannolikt inte kan behålla det system vi har. Problemet som jag ser det med en lagstadgad minimilön är att lönerna för alla arbetstagare sakta men säkert kommer att sänkas. Den nivå som det pratas om inom EU (något skarpt förslag finns inte ännu) är 60% av medianinkomsten i varje medlemsstat. I kronor skulle det vara lite under 100 kronor i timmen i Sverige. Enligt förslaget ska det vara olika minimilöner i olika länder. I Sverige skulle några tiondels procent hamna under denna nivå, alltså i praktiken nästan inga. Men vi skulle ändå få allvarliga konsekvenser. De som kommer från andra EU-länder och arbetar i Sverige ska arbeta för samma lön och villkor som svenska arbetstagare menar vi från fackföreningsrörelsen. Med en lagstadgad minimilön långt under de lägsta kollektivavtalsnivåerna skulle staten legitimera social dumping, dvs att samma arbete utförs till helt olika ersättningsnivåer. Det skulle innebära att utstationerade arbetare från låglöneländer skulle vara mycket billigare än svenska arbetare och således skulle vi förlora våra jobb. Det är fullständigt oacceptabelt ur vårt perspektiv. Det är ett svek mot våra medlemmar och ett cyniskt utnyttjande av utländsk arbetskraft. Alla människor ska behandlas lika på arbetsmarknaden oavsett var de kommer ifrån. I Sverige jobbar man enligt svenska arbetsvillkor. Allt annat är oacceptabelt.

I striden om en lagstadgad minimilön är vi överens inom Skandinavien mellan fack, arbetsgivare och regeringar. Även den europeiska arbetsgivarorganisationen tycker att det är ett dåligt förslag, men våra fackliga kollegor inom Europafacket ligger på andra sidan och är vilda påhejare av Kommissionens förslag. Europafacket eller EFS, är de fackliga centralorganisationernas (LO, TCO, Saco) europeiska samarbetsorganisation. Europafacket ser det som ett litet steg att höja miniminivåerna i de länder som har de sämsta lönenivåerna. De erkänner själva att deras analyser och rapporter visar att det är små eller mycket små förbättringar man talar om. Svensk och dansk fackföreningsrörelse står relativt ensamma i den här striden och vi behöver våra regeringars fullständiga stöd. Inte bara i ord utan också i handling. Det här förslaget måste stoppas både i ministerrådet och i europaparlamentet. På EU-språk talar man om vad EU har kompetens att besluta om eller inte. Att besluta om nationell lönesättning är inte något EU har kompetens att stifta lagar om. Det är medlemsstaternas kompetens.

  • Undanta nationella system där parterna förhandlar lönenivåerna från alla former av EU-regleringar av minimilöner.
  • Regeringen måste ta ledartröjan och höja tonen både nationellt och internationellt i kampen mot en obligatorisk europeisk minimilön.

Jag tror att anledningen till att Europafacket driver på så hårt är att det i själva verket är ett steg mot drömmen, att få förhandla kollektivavtal på europanivå. Men en sak ska Europafacket ha klart för sig. Framgångsrika avtal förhandlas av de som har lokal kännedom och kompetens. En sak kan jag lova er – alla arbetare, svenska kollektivavtal kommer att förhandlas mellan svenska fackförbund och svenska arbetsgivarorganisationer.

 

Tommy Wreeth

Förbundsordförande
Svenska Transportarbetareförbundet