Vägen till jämställdhet är lång

Den 8 mars är viktig för Transport. Vi jobbar för fullt för att fler kvinnor och tjejer ska vilja och våga söka sig till våra yrken. I dag är cirka 20 procent av våra medlemmar kvinnor. Yrkesstoltheten är stor bland dessa medlemmar och vi arbetar ständigt med att den fortsatt ska vara det.  

Den 8 mars är inte en dag som ska firas. Det vet vi nog vid det här laget. Det är en dag där vi, alla i samhället, ännu en gång behöver påminnas om att det faktiskt inte är helt jämställt mellan kvinnor och män. Att kvinnor fortfarande tjänar mindre än män, för samma arbete dessutom. Att kvinnor i högre utsträckning blir fattiga när de går i pension. Att många av de mest lågavlönade yrkena är kvinnligt dominerade. Att kvinnor ofta arbetar i slitsamma yrken i kombination med att de också ansvarar för hemmet. Att vi i Sverige ännu inte har haft en kvinnlig statsminister. Och så mycket mer. Läs vad Camilla som jobbat på bensinmack i 9 år tycker:

Hur ser du att branschen har utvecklats sedan du började?

Jag har jobbat på bensinmack i nio år och tycker det är kul. Mycket tack vare de sociala bitarna som följer med yrket. Det är heller inte något vidare tungt yrke om man exempelvis jämför med hemtjänsten som jag också har arbetat inom. Men det finns stora problem i branschen vad gäller kvinnosyn, jargong och sätt man behandlar sina medarbetare på. Och utvecklingen går till det sämre.

Det företag som jag arbetar på har vid flera tillfällen blivit anmäld för sexuella trakasserier av sina kvinnliga medarbetare. Så inte nog med att vi behöver utstå nedsättande kommentarer dagligen från kunder, utstår vi tjejer på arbetsplatsen även liknande jargong och beteende från chefer och kollegor.

För oss har inte #metoo förändrat någonting. Konstigt nog. Vi har gått bakåt i tiden. Jag har fått porta kunder som är dubbelt så gamla som mig, för hemskt beteende.

Varför är det så för?

Det är en kombination av flera saker. I grunden handlar det nog om makt. När jag, kollegor eller personer på andra bensinmackar, som jag företrätt i egenskap av skyddsombud, anmält eller klagat, har den anklagade alltid sluppit undan. Man väljer att skylla på offret och man tar inte tag i de stora problemen. Problemet blir att man skyller männens beteende på att det är pojkstreck, vilket gör att man accepterar deras beteende. Särskilt vita mäns beteenden. Det är ofta dennes fack som går in och räddar personen från att bli uppsagd. Varje utredning som påbörjats har antingen lagts ned eller runnit ut i sanden. Utredningarna blir fruktlösa och som papper man bara väljer att kasta i papperskorgen. Det gör att de som anmält inte orkar fortsätta att driva på i sina egna ärenden, att det bli ännu svårare för oss att organisera oss på arbetsplatsen och att det faktiskt skapar missnöje mot facket.

Som fackförbund är det därför viktigt att vi rannsakar oss själva ibland och tänker om det finns något som vi kunde ha gjort bättre.

Vad tycker du facket kan göra för att förbättra för kvinnor i din bransch?

Facket gör bra saker och är viktig på arbetsplatserna. Men också viktigt att förbundet har en större grad av lokalnärvaro på den här typen av arbetsplatser. Jag som skyddsombud behöver ofta stöd från ombudsmännen som är på avdelningarna. Till exempel när jag ska företräda en person som upplevt sexuella trakasserier.

Jag tycker också att det är viktigt med fackliga utbildningar och generell kunskap om facket. Dessa utbildningar behöver tillgängliggöras i högre utsträckning. Som skyddsombud ska jag snabbt få de utbildningar som jag behöver för att kunna driva mitt arbete och jag ska snabbt kunna hitta utbildningarna på hemsidan.

Facket behöver också ha en total ”noll tolerans” för den här typen av beteende. Vi behöver bli mycket hårdare i vår retorik och absolut inte nöja oss med att exempelvis personen betalar ett skadestånd. Personen i fråga behöver som minst bli av med sitt jobb.