LAS-frågan ur Transports perspektiv – frågor och svar

BAKGRUND

LO begärde i november 2017 förhandling med Svenskt Näringsliv utifrån yrkanden om tryggare anställningar och förstärkt omställningsförmåga. Under våren 2019 begärde även PTK förhandlingar i samma frågor.

Efter detta har det hänt en hel del i frågan om LAS, Lagen om anställningsskydd. I det så kallade Januariavtalet kom regeringen överens med Centerpartiet och Liberalerna att man skulle tillsätta en utredning för att genomföra genomgripande förändringar i LAS. Man öppnade dock upp för att ge arbetsmarknadens parter möjlighet att förhandla i dessa frågor. Om parterna lyckades komma överens skulle den uppgörelsen ligga till grund för en kommande lagstiftning.

Med anledning av detta har parterna, LO, PTK och Svenskt Näringsliv, under en tid förhandlat utan att komma överens. Svenskt Näringsliv presenterade ett slutbud under oktober som ett enigt LO avvisade men som PTK accepterade.

Regeringens senaste besked är att man ska använda överenskommelsen mellan PTK och Svenskt Näringsliv som utgångspunkt för en ny lagstiftning.


Frågor och svar

Hur kunde det bli såhär?
Det är inte särskilt konstigt. Det stavas klåfingriga politiker. Förhandlingarna har omöjliggjorts med anledning av Januariavtalet där regeringen, Centern och Liberalerna hotat med lagstiftning om inte arbetsmarknadens parter själva kan nå en förhandlingsuppgörelse som bland annat ska innehålla förändringar i LAS, Lagen om anställningsskydd. Den utredning (Toijerutredningen) som regeringen beställde var kraftigt obalanserad och innehöll en mängd förändringar till arbetsgivarens fördel.

Vi blev därför inte förvånade över Svenskt Näringslivs benhårda motstånd i förhandlingarna mot att öka tryggheten för våra medlemmar. Svenskt Näringslivs slutbud visade tydligt att det inte går att förhandla med kniven mot strupen, med ett hot om lagstiftning där arbetsgivarna drar vinstlotten. Detta blev extra tydligt när vi såg Svenskt Näringslivs krav som de visste att vi aldrig skulle kunna godkänna. De hade ju redan en utredning som skulle bli lag om förhandlingarna misslyckades. Varför skriva under en uppgörelse med oss, som ur deras perspektiv var sämre än det lagförslag som i princip låg färdigt för beslut i Sveriges Riksdag? Det är bara att konstatera att Svenskt Näringsliv, genom lagförslaget, fick en förhandlingsposition som varje förhandlare bara kan drömma om. Resultatet talar sitt tydliga språk.

Ni menar att det är politikernas klåfingrighet som ställt till det för er. Men det är ju Socialdemokraterna som sitter i regeringen, som ni dessutom har samverkan med?
Det grundläggande felet är att politiken över huvud taget lagt sig i det som är parternas ansvar på arbetsmarknaden. Det strider mot den svenska modellen och riskerar att på sikt skada den framgångsrika modellen med partsansvar. Det finns många stora utmaningar att ta tag i när det gäller anställningstryggheten men dessa löser vi bäst mellan parterna branschvis som vi alltid gjort.

Varför vill ni inte förhandla?
Transport är som facklig organisation i princip alltid villiga att förhandla, kompromissa och hitta lösningar. Men att förhandla med kniven mot strupen, med ett hot om lagstiftning där arbetsgivarna drar vinstlotten, kan aldrig bli lyckad. Det är tyvärr detta vi nu sett effekten av där vår motpart, Svenskt Näringsliv, har kunnat ställa krav som de vet att vi aldrig kan godkänna. De har ju redan en utredning som kan bli lag om förhandlingarna misslyckas

Varför sa ni nej till Svenskt Näringslivs slutbud?
Att säga nej till detta slutbud var enkelt. Det var enkelt för att det inte skulle lösa de problem som våra medlemmar brottas med varje dag. Det var ännu enklare när det blev tydligt att det dessutom skulle öka otryggheten på arbetsmarknaden. Vi vill dock vara öppna med att den omställningslösning som finns i slutbudet är bra och viktig för många medlemmar. Men då denna till största del skulle finansieras av skattebetalarna krävde den ingen överenskommelse mellan parterna.

Slutbudet innebar också en del kosmetiska förbättringar på några områden, såsom bemanning, visstid och hyvling. Men dessa var inte ens nära att lösa de gigantiska problem vi ser på dagens arbetsmarknad, eller för den delen nå de gemensamma mål vi varit överens om inom LO. Men priset vi skulle få betala för dessa justeringar i form av kraftigt försämrad trygghet för våra medlemmar var alldeles för högt. Vi är helt övertygade om att vi kan driva dessa frågor betydligt bättre i en traditionell avtalsrörelse, utan fredsplikt.

Ni pratar väldigt mycket om hur dåligt slutbudet var. Men vad vill ni egentligen själva?
För det första måste vi begränsa den otrygghet som allmän visstid innebär för arbetstagaren. Den förra LO-kongressen beslutade att LO ska arbeta för att allmän visstid ska bort. Idag säger lagen att om du under en fem års period arbetat 24 månader så ska det övergå till en tillsvidare anställning, mer känt som fast anställning. I slutbudet kortas den perioden till 18 månader. Men 18 månader är fortfarande en alldeles för lång tid. Det skapar för den enskilda löntagaren en alltjämt otrygg situation. Menar regeringen allvar med att en ny lagstiftning ska fungera för hela arbetsmarknaden så måste stora kliv tas mot ett avskaffande av allmän visstid. Samma gäller det som kallas hyvling, att man från ena dagen till den andra, tvingas ned i arbetstid och därmed lön. Detta är omodernt och inget som hör hemma på en modern arbetsmarknad.

För det andra riskerar slutbudets skrivningar om turordningsreglerna att slå helt fel.

Bakgrunden till att vi innan LAS fick turordningsreglerna i äldrelagen 1971 är egentligen ganska naturlig. Under ett helt arbetsliv är det rimligt att man besitter olika nivåer av produktivitet. Exempelvis kan det vara så att en 27 årig murare jobbar något snabbare än en 63 årig kollega. Men den 63 åriga kollegan jobbade antagligen lika snabbt när denna var 27. Alltså under ett helt arbetsliv ger arbetstagare av sin kraft till företaget. Det vi kunde se innan äldrelagen var att företagen sa upp trotjänare när deras kroppar var slitna och trötta. Det kan inte anses rimligt. Här måste vi hitta en lagstiftning som ger trygghet under hela livet. Det vi har idag med två undantag från regeln sist in- först ut, vilket vi anser vara två för många, utökas i slutbudet ytterligare. Det slår hårt mot många anställda inom våra branscher där företagen ofta är små vilket gör att undantagen slår hårdare.

För det tredje är orden viktiga, speciellt viktiga när vi talar om arbetsrätt. Ett exempel på sådana ord är saklig grund.

I uppgörelsen vill man ändra saklig grund till sakliga skäl. Det kan naturligtvis låta harmlöst, men så som rättspraxisen på svensk arbetsmarknad har växt fram under 100 år har vi genom en lång rad domar i arbetsdomstolen stakat ut vad saklig grund är och betyder.
När man i uppgörelsen väljer att byta begrepp hoppas vissa att den långa resan ska börja om från start. Det är en olycklig utveckling.

Brott mot anställningsavtalet är naturligtvis allvarliga, det tycker inte minst vi som fackliga företrädare. Men genom en rad olika rättsfall har vi kunnat förstå att livet kan ändras snabbt. Idag har vi genom saklig grund ett skyddsnät för detta. En anställd som arbetat fläckfritt under 20 år men som är med om en traumatisk händelse och under en kort period missköter sitt arbete kan vi idag hantera. Om all tidigare rättspraxis åker ut måste alla dessa fall tolkas om igen. Det innebär att det blir enklare att säga upp och så måste parterna pröva allt om igen i domstol. Det är dyrt och en omständlig väg att gå. Risken att vi slänger ut barnet med badvattnet är påtaglig.

Men det känns som att era krav är ganska långtgående. Är ni inte beredda att kompromissa överhuvudtaget?
Som erfarna förhandlare är vi fullt medvetna om att krav inte är samma som att dessa rakt av finns med i en uppgörelse. Vi har givetvis full respekt för att även motparten i en förhandling har krav som är viktiga för de att få igenom. Förhandlingar hamnar till slut i någon form av kompromiss. Men det vi vänder oss emot när det gäller LAS-förhandlingarna är att arbetsgivarna haft ett stort förhandlingsövertag genom att de är lovade en antifacklig lagstiftning om förhandlingarna kraschar. Det är tyvärr det vi nu ser effekten av.

Fanns det någon oenighet inom LO när det gällde ställningstagandet, att säga nej till slutbudet?
Nej. LO var helt eniga i sitt beslut att förkasta Svenskt Näringslivs slutbud. Såväl LO-styrelsen som LO:s representantskap sa nej till detta.

Vad händer nu?
Arbetsmarknadsministern har nu meddelat att den så kallade Tojier-utredningen nu slängs i papperskorgen. Det är givetvis ett bra besked från regeringen. Denna utredning borde aldrig ha tillsatts. Nu står det klart att regeringen ska arbeta vidare med det slutbud som finns mellan tjänstemännens förhandlingsorganisation (PTK) och Svenskt Näringsliv. Arbetet ska utgå från slutbudet men anpassas så att, som minister utrycker det, ”lagstiftningen skall fungera för hela arbetsmarknaden”. Vi tolkar arbetsmarknadsministern och regeringens budskap som att vi nu börjar om.

Vi har en lång väg att gå för att lagstiftningen ska fungera på hela arbetsmarknaden. Och det kan inte heller vara obekant att vi varit tydliga med att ett nej är ett nej till Svenskt Näringslivs och PTKs slutbud. Men vi kommer inte att sätta oss med armarna i kors och titta på. Vi kommer göra allt vi kan för att påverka. För oss handlar det om att försvara och säkra våra medlemmars trygghet i vardagen.