|
|
|
|
|
 Kent Jonasson och Martin Lönnberg lossar skokartonger. Många lyft på terminalen Arbetsmiljön på terminalerna är ofta eftersatt. Schenker Logistics i Göteborg har ett modernt logistikcentrum med maxvikter och mycket automatik. Men så snart det kommer till lastning och lossning är det den manuella lyftkraften som gäller. Martin Lönnberg och Kent Jonasson står i en kall container och lyfter skokartonger på pall. De svingar de dubbelt hopsatta kartongerna med monotona vridrörelser. När pallen är färdiglastad drar kollegan Janne Olsson in den i terminalens lager och lämnar en ny tompall i containern. Janne Olsson är med sina tio år på Schenkers terminal i Bäckebol den som har längst erfarenhet på avdelningen och berättar att skotransporterna kräver en speciell hantering. När containern kommer är den fylld med fräna ångor. – Vi måste vädra burken i minst en timma innan vi kan börja lossa den, säger han. Det är solutionen och limmet i skorna som sticker i näsan. Doften av lösningsmedel hänger svagt kvar i containern trots långvarig luftning. Inga maxvikter Terminalarbetarna på den här avdelningen har inga maxvikter eller vågar som vägleder dem för hur tungt gods de bör lyfta på egen hand. – Det spelar ingen roll vad kartongerna väger. Vi lyfter så mycket vi orkar, säger Martin Lönnberg och erkänner att alla har känningar i ryggarna. Och det är inte så konstigt med tanke på att de förutom annat gods lossar 5 000 kubik skor om året koncentrerat under två högsäsonger. Terminalarbetarna på den här avdelningen hanterar även TV-apparater manuellt. Lokala skyddsombudet Björn Jakobsen berättar att de blir ganska möra i ryggen efter att ha lossat en 40-fotscontainer med 700 TV-kartonger. Inga lyfthjälpmedel syns här men Jörgen Andersson, ansvarig för hus B, säger att de prövat Vacculex, en vakuumlyftanordning, men att terminalarbetarna tyckte att den inte fungerade bra. Den större delen av terminalhallen upptas av Lindex logistikcentrum med ett sinnrikt avancerat plocksystem uppbyggt efter kundens behov, förklarar Hans Ahlqvist som är processledare där. 65 000 hyllplatser fylls på regelbundet och bildar ett gigantiskt konfektionslager. För att serva butikernas påfyllningsbehov av kläder hämtar terminalarbetarna lådorna från lagerhyllorna med en hög ”plocktruck”. Inga manuella lyft behöver göras här. Varorna läggs på ett mekaniskt band och sorteras med hjälp av streckkoder automatiskt direkt ned i ”kundgarderober”, speciella fack för respektive butiker. Anställda hämtar sedan de färdigsorterade kartongerna med hjälp av vagnar för vidare transport till butikerna. Många manuella lyft Däremot blir det många manuella lyft i samband med lastningen och lossningen. Men på Lindexlagret finns däremot maxvikter uppsatta. Ingen försändelse får enligt överenskommelse med företaget väga mer än 15 kilo. Gör den det skriver terminalarbetarna avvikelserapporter. Björn Jakobsen berättar att ”gubbarna” är noga med vikterna och använder vågarna. Så snart en kartong överskrider maxvärdet skriver de en rapport och skickar till Lindex. Arbetarna tar också bilder på de kartonger som väger över 15 kilo och skickar dem till både klädföretaget och transportören. Lindex måste sedan ”böta” för avvikelserna. Kristian Tischler, Jocke Johansson, David Isik och Michael Levin lossar en container med hjälp av ett rullband men är missnöjda med att banan är för kort. Den går inte att förlänga tillräckligt. Det innebär onödiga steg med tungt gods. De har påtalat bristen för företaget men fått svaret att det är för dyrt att byta rullbana. Processchefen förklarar att det inte går att bygga om banan och en ny kostar 900 000 kronor. – De pengarna finns inte, säger Hans Ahlqvist. Killarna har svårt att acceptera detta och tycker att det finns mycket att förbättra på terminalen. – Vi är ett bra gäng här, det är bra gubbar. Men arbetsmiljön är hemsk. Vi lyfter 30 ton om dagen och dammet står högt. Jag spottar svart efter att ha lossat en burk, säger Kristian Tischler. En av terminalarbetarna bär en jacka som det står LZ-gruppen på. Det är ett av de fyra bemanningsföretagen som Schenker Logistics anlitar. Inhyrningsprocenten är hög och Transports avdelning i Göteborg är starkt kritisk till hur företaget använder sig av inhyrd personal (se Transportarbetaren nr 12/04). Men Hans Ahlqvist ser bemanningsföretagens närvaro som nödvändig. Variationerna i mängden gods är numera så stor att det inte går att täcka med egen fast anställd personal. Transports kritik om oseriösa bemanningsföretag vill han inte kommentera. Men Schenker Logistics har också gjort investeringar för att förbättra arbetsmiljön. På en avdelning i Lindexlagret har ett nytt luftreningssystem installerats. TV-skärmar har satts upp för att få bättre kontroll på flödet på banden. Band runt kartonger underlättar lossningen och arbetsrotation är ett måste. – Vi har en obefintlig personalomsättning och en låg sjukfrånvaro, säger Hans Ahlqvist. Stämmer inte överens Den bilden stämmer inte överens med de erfarenheter som Transports regionala skyddsombud har av arbetsmiljön på terminalen. Stefan Törneberg säger att han har kommit i kontakt med många förslitningsskador och rehabiliteringsutredningar från Schenker Logistics. Ulf Jarnefjord, också RSO i avdelningen, tror att om sjukfrånvaron minskar beror det på att företaget lägger ut de tunga och monotona jobben på bemanningsföretagen. Men terminalchefen Mats Källström pekar på en mängd miljöförbättringar som företaget gjort. Det handlar bland annat om att bygga om lastbryggor, vindtäta portarna och använda lyfthjälpmedel. Terminalchefen är speciellt stolt över utvecklingen av en vakuumlyftanordning som normalt bara tar 30 kilo. Anställda har tillsammans med leverantören anpassat hjälpmedlet till att klara lyft med tunga däck. – Om vi byter munstycke kan vi använda den till andra kunders gods också, säger terminalarbetaren Conny Johansson samtidigt som han förevisar däcklyftaren. Björn Wiberg  Tahir Faraj Arbetsskadad och bitter Tahir Faraj möter upp på parkeringsplatsen strax utanför Göteborgs centrum. Efter en snabb promenad når v hans lägenhet i ett luftigt nyrenoverat förortsområde. Tahir både pratar och rör sig hetsigt, ivrig att komma innanför lägenhetens väggar så att han kan berätta sin historia. Orden stockar sig när han beskriver hur orättvist behandlad han tycker att han har blivit. Diskriminering är ett ord som ofta återkommer. Här är hans berättelse: Tahirs väg till Göteborg, Schenker och förortsområdet har gått från Kurdistan via Jugoslavien. När han kom till Sverige för 15 år sedan hade han en ingenjörsexamen med sig i bagaget. En utbildning som han snabbt la på hyllan. Han förstod att det skulle ta tid att få användning av en jugoslavisk ingenjörsutbildning som nyinflyttad i Sverige. Men Tahir ville ha jobb snabbt och ordnade en anställning på Schenkers terminal i Bäckebol, år 1991. Jobbet var bra och han trivdes med godshanteringen och att köra truck. Men efter några år började han få problem med ryggen. De tunga och många lyften började sätta spår. Han fortsatte jobba och hoppade runt på olika avdelningar så gott han kunde och trotsade sina diskbråck. I början på 2000-talet kom han till ”Kundporten”. Det är den avdelning som kunderna själva lämnar in sitt gods på men omfattar även lossning av vissa trailrar. Tahir berättar att de var tre man som jobbade där i början. Men de två kollegorna gick efter ett tag i pension och helt plötsligt var Tahir ensam på Kundporten. Och det var egentligen då som hans problem startade på allvar. Helt plötsligt skulle han klara tre mans jobb ensam. Han tog emot inlämnat gods, lyfte 30-kilos paket från pall till bur och sprang och letade efter efterlysta försändelser. I 19 månader snodde han runt i Kundporten ensam. Sedan höll det inte längre. 2002 blev Tahir sjukpensionerad på halvtid. Han blev omplacerad till terminalens klädförråd, ett jobb som visade sig passa honom perfekt. Tahir stormtrivdes med halvtidsjobbet och att slippa de tunga lyften. Men nya problem uppstod. Avdelningen fick en ny arbetsledare, en person som Tahir tidigare haft kontroverser med. Förmannen tog snabbt bort Tahir från klädförrådet. En äldre terminalarbetare med längre anställningstid och som enligt företaget var svårare att omplacera skulle ha Tahirs plats i klädförrådet. Ett argument som han inte köpte. Det fanns visst andra jobb på den stora terminalen som kollegan skulle klara av. Det är i det här läget som Tahirs diskrimineringskänslor börjar gödas. Detta skulle aldrig ha hänt en infödd svensk. Fortsättningen bekräftade för Tahir den nedsättande särbehandlingen. Han flyttades till en avdelning som han redan för tio år sedan tvingats lämna på grund av sina ryggskador. Nu skulle han lyfta paket med en lyftanordning. Men den fungerade inte. Tahir skulle då köra truck i stället. Han försökte men det gick inte. Truckens vibrationer och hoppen mellan kajen och bryggan slet i ryggen. Tahir sjukskrev sig och uppfattade att omplaceringen enbart syftat till att tvinga honom att säga upp sig. Egentligen ville de nog sparka honom efter 14 års anställning. Ett nytt jobbförsök på samma avdelning resulterade i att trucken välte och Tahir klämde handen. Nu insåg även företaget att Tahir inte kunde jobba kvar där. Men nu fick han ingen ytterligare omplacering utan i stället erbjudande om hjälp till försäkringskassan. Tahir upprepar hur illa han känner sig behandlad, att det måste ha med hans ursprung att göra och att han känner sig sviken av alla. Transports avdelning i Göteborg är inkopplad men han är besviken för att de inte heller kunnat hjälpa honom. Nu är Tahir sjukpensionerad på halvtid och sjukskriven resten. Han vet inte vad som ska hända. Tahir längtar tillbaka till klädförrådet eller att få dela ut post eller något dylikt och jobba sina fyra timmar. Men företaget vill inte ha honom tillbaka. Så känns det. – Mitt liv är förstört, jag kan inte släppa hur illa behandlad jag blivit. Och allt för att jag inte är svensk, säger Tahir Faraj desperat. Björn Wiberg Personalchefen vill inte kommentera Personalchef Kerstin Andersson på Schenker AB vill inte uttala sig om Tahir Faraj. Hon säger att det pågår en rehabiliteringsutredning om hans situation där företaget, Transport, försäkringskassan, läkare och Tahir ingår. – Vi ska snart ha ett rehabmöte i detta ärende och vill inte uttala oss ännu. Vi försöker hitta lösningar som kommer att vara bra för Tahir. På Transports avdelning i Göteborg är ombudsman Tony Blomberg och regionala skyddsombudet Stefan Törneberg medvetna om att Tahir är besviken på alla inklusive Transport. De har träffat honom vid flertal tillfällen och försökt förklara hur de ser på vad som hänt. Varför fick inte Tahir stöd för sitt krav att vara kvar i klädförrådet? – Företaget ville placera en äldre terminalarbetare med längre anställningstid och värre arbetshandikapp än Tahir i klädförrådet. Och det fanns bara arbetsuppgifter för en person där. Mannen är bland annat döv och kan inte arbeta ute på terminalen över huvudtaget. Han är en säkerhetsrisk där. Företaget bedömde däremot att det var möjligt att omplacera Tahir någon annanstans, säger Tony Blomberg. Varför kom han till en avdelning som redan tidigare visat sig vara olämplig för honom? – Tahir skulle få en speciell lyftanordning som gjorde att han inte behövde belasta ryggen. Han tyckte inte att den fungerade. Varför han därefter började köra truck känner vi inte till. Stefan Törneberg tycker att det är sannolikt att Tahir skadade ryggen när han tvingades jobba ensam i kundporten. – Nu har han en omfattande diagnos med ett flertal diskbråck. Han får inte lyfta ett kilo. Det finns risk för att han kan bli förlamad. Men vi är med i rehabutredningen och försöker hitta arbetsuppgifter som han kan klara av, säger han. Björn Wiberg TYA-projekt om tunga lyftEn utvecklingsgrupp i TYA:s regi arbetar med att se över hur hanteringen av paketgods på terminaler ska kunna underlättas. Gruppen har tagit fram flera förslag på hjälpmedel. Håkan Hammarström på TYA är projektledare för en utvecklingsgrupp som består av de stora aktörerna på gods- och transportsidan plus Transport, TYA och Seko. Gruppens uppgift är att komma med förslag på hur ergonomiskt felaktiga lyft ska kunna undvikas på godsterminalerna. Gruppen startade sitt arbete under förra året och har utvecklat en rad olika förslag. Håkan Hammarström berättar om några hjälpmedel som de tagit fram:
hur gods som väger mellan 15 och 25 kilo ska hanteras, säger Håkan Hammarström. Björn Wiberg
|
|
|
|
|||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||
|
 |
![Show details for [<font style="font-family:arial,verdana,geneva; font-size:11px; font-weight:bold">]2010[</font>]](/icons/expand.gif){kind=icon}
