|
|
|
|
|
Ett delat Sverige Sverigedemokraterna fick nästan tre procent av rösterna i årets riksdagsval. Partiet har i stort fördubblat sitt röstantal vid varje val efter 1988. Vi kan inte fortsätta tiga ihjäl dem, säger chauffören Sven Olof Larsson som har infiltrerat organisationen. Transport har stämplat Sverigedemokraterna som främlingsfientligt. Sex medlemmar som arbetar aktivt i partiet har därför uteslutits ur förbundet. Transportarbetaren har träffat två av dem. Många av dem som röstar på Sverigedemokraterna finns inom arbetarklassen. En del av väljarbasen finns i marginaliserade fattiga områden där skattebetalare inte får någon samhällsservice. I Gårdsten nordost om Göteborg bedriver fastighetsbolaget ett samhällsarbete tillsammans med invånarna för att förändra stadsdelen och få mer resurser. Historikern Håkan Blomqvist pekar på att arbetarrörelsen för 100 år sedan själv blandade ihop klass- och rasbegreppen. Men efter det har man lärt sig läxan. Sverigedemokraterna som inte är välkomna i Transport Transport anser att Sverigedemokraterna (sd) är ett främlingsfientligt parti som inte erkänner alla människors lika värde. Därför går det inte att vara aktiv i partiet och samtidigt medlem i Transport. I december uteslöts sex personer på den grunden. Transportarbetaren har träffat två av dem.  Mikael Hamrén. Foto: Minna Mäki Transport kritiserar sd för att blanda ihop begrepp som nationalism och patriotism till en ”osmaklig soppa grundad på en falsk historiesyn”. Dessutom tycker förbundet att en organisation som gång på gång splittras kring meningsskiljaktigheter om flyktingar, invandrare och nationalism inte är trovärdig när den påstår sig stå för människors lika värde eller verka för FN:s mänskliga rättigheter. Och att gamla tiders rasistiska åsikter i dag bara är förklädda. Följande text, från partiets principprogram, är ett exempel: Sverige är svenskarnas land. Sverigedemokraterna menar med detta inte att vi svenskar är bättre än andra, utan att Sverige är den enda plats på jorden där vi har en absolut rätt att verka och kan utveckla vår egen särart och identitet. […] Sveriges framsteg och välstånd är det svenska folkets verk. […] Låt Sverige förbli Sverige. Transport anser att detta i grunden är samma åsikter som rådde i 1930-talets Tyskland, och att andemeningen är den samma som i Bevara Sverige Svenskt, den organisation som sd har sin grund i. Timmerföraren och Sverigedemokraten Mikael Hamrén tycker inte att uttrycket bevara Sverige svenskt är fel. Det är ju det han vill. Men det är inte detsamma som rasism, menar han. – Vi vill inte ha en arisk ras, utan människor som strävar åt samma håll. Det är det sd menar med en homogen befolkning, säger han. Men en del av Transports kritik kan stämma, medger Mikael Hamrén. – I Skåne ser politiken annorlunda ut och partiet står för andra saker. Och det stämmer att partiföreträdarna var högerextrema i början. Det har gått åtta år sedan nazistiska element drog sig ur sd och bildade Nationaldemokraterna. Det är fortfarande ett problem att främlingsfientliga personer söker sig till oss men vi försöker städa undan, säger han. Mikael Hamrén är sedan valet 2006 en av två kommunfullmäktigeledamöter för sd i Söderhamn. Han har tidigare röstat på moderaterna och Ny Demokrati. Han blev Sverigedemokrat för åtta år sedan, för att partiets politik harmonierar med hans åsikter. – Grundinställningen är att vi ska värna om våra traditioner, som jul och påsk. I dag ska vi vara så öppna för allt nytt att vi trycker undan våra egna traditioner. Barnen får ju knappt fira skolavslutning i kyrkan längre, säger han. Hamrén sticker inte under stol med att frågan om en begränsad invandring är central i sd:s politik. Den frågan vågar andra partier inte ta i enligt Hamrén. Hans definition av ”invandrare” är enkel: Alla människor som kommer hit från andra länder. Han hänvisar snabbt till FN:s deklaration om mänskliga rättigheter, som partiet säger sig stödja fullt ut. Det innebär att rätten att söka asyl inte får kränkas. Om Sverige har behov av duktiga arbetare är han också för arbetskraftsinvandring. Men på kommunnivå – i Söderhamn – vill han ha totalstopp. – Vi ska ta hand om dem som finns först, säger Hamrén. Han tycker också att det ska ställas betydligt högre krav på invandrarna, språktester är ett sätt att sålla bort dem som inte vill integreras. – Vi kräver av våra barn att de ska lära sig läsa och skriva i skolan, då kan vi ju inte kräva mindre av invandrarna! Jag har ingenting emot dem som kommer hit, men de ska lära sig att svenska traditioner gäller här. Det centrala i hans resonemang om invandrare är att samhället inte har tillräckliga resurser. Att arbetslösa, pensionärer och sjuka får stå tillbaka till förmån för dem. Vad invandringen kostar i Söderhamn kommer Hamrén inte ihåg och han vet heller inte hur många av invandrarna som förblir utan arbete – men säger att det är ”ett stort antal”. Han håller inte med om att människor med utländskt påbrå diskrimineras på arbetsmarknaden utan menar att den som lär sig svenska får jobb. Det handlar bara om att ha rätt vilja. – Om namnet är ett hinder kan man ju byta till ett svenskt, säger Mikael Hamrén. Förutom frågan om begränsad invandring är det stor skillnad på Sverigedemokraternas riks- och kommunalpolitik enligt Hamrén. Frågor som hur sd ska kunna både sänka skatterna och förbättra den offentliga servicen kan han inte svara på, utan hänvisar till att de rör rikspolitiken. Mikael Hamrén är fast besluten om att överklaga Transports uteslutning och är beredd att gå till domstol. – Jag tycker att jag har rätt att vara med i det förbund som värnar om min rätt på arbetsplatsen och jag ska inte hindras av mina politiska åtaganden, säger han. Han skulle vilja att förbundet tar upp frågan från fall till fall. – Det finns säkert Sverigedemokrater som är nazister också, men man måste ju ta diskussionen för att veta, säger han. Förutom Mikael Hamrén har ytterligare två uteslutna Transportare politiska uppdrag för sd. Matthias Rausbo och Mats Kjellman, kommunfullmäktigeledamöter i Klippan respektive Kristianstad, har avböjt medverkan i Transportarbetaren.  Anders Schneider. Foto: Minna Mäki I Skåne bor också däckmontören Anders Schneider, som i höstas var en av sd:s kandidater till kommunfullmäktige i Ängelholm. Även Anders Schneider ska överklaga Transports beslut. Han var visserligen officiellt en sd-kandidat, men är inte medlem eller aktiv på annat sätt. Anders stod på listan för att han ville stödja sin svåger, sd:s toppnamn i Ängelholm. Det krävdes minst 15 kandidater för att partiet skulle kunna ställa upp i kommunvalet. – Om jag hade blivit inröstad skulle jag ha tackat nej till min plats. Jag är inte tillräckligt insatt i eller intresserad av politik, säger Anders. I stort sett hela familjen är involverad i partiet på ett eller annat sätt. Förutom Anders och svågern kandiderade hans sambo, syster, pappa och mamma i kommunalvalet. Svågern Patrik Ohlsson är nu fullmäktigeledamot och pappan, Axel Schneider, är ersättare i Ängelholm. Det låter som att det skulle vara bäddat för heta politiska diskussioner när familjen träffas, men enligt Anders kommer ämnet sällan på tal. – Det är i så fall Patrik och pappa som pratar, de är mest engagerade, säger Anders. Det är ingen hemlighet att han sympatiserar med partiet och han ville få in sd i Ängelholm för att kunna rösta på dem. I riksdagsvalet röstar Anders, ”som de flesta arbetare”, på socialdemokraterna. Sd vill inte gärna ses som ett enfrågeparti. Men för Anders del har partiet bara en punkt av intresse: invandringsfrågan. Den har alltid varit viktig för honom, ända sedan han gick i skolan: – Flera av mina klasskompisar var invandrare med arbetslösa föräldrar och jag såg hur tufft de hade det. Innan vi fortsätter att ta in fler invandrare måste majoriteten ha jobb, så att det inte blir så mycket bidrag. Det innebär inte att jag är rasist. I Ängelholm har sd nu två mandat. Anders hoppas att partiet får chans att föra fram sin politik ”så att det inte blir fler Rosengård” (en invandrartät stadsdel i Malmö). Han tillägger snabbt: – Inte för att det är någon större risk i Ängelholm. Här finns inte så många invandrare. För att få stå på sd:s lista inför valet var Anders tvungen att skriftligen försäkra att han inte dömts för brott eller varit medlem i någon rasistisk organisation. Medlemskap i partiet var inget krav. Att stå med på listan ses mer som en sympatiaktion och Anders ser inget konstigt med det. – Det här med Sverigedemokraterna är ju lite känsligt än så länge, partiet kan ju till exempel inte knacka dörr för att värva röster. Anders är medveten om sd:s rykte, men kan bara komma på en som reagerat negativt på hans kandidatur. – Sambons syster gillar inte Sverigedemokraterna alls! Hon tror att partiet är rasistiskt, säger han. Bland arbetskamraterna på Däckia har bara Transports uteslutning orsakat debatt. – En kollega är med i facket. Han tyckte att det var konstigt och hade ingen aning om att det kunde gå till så. Jag blev själv helt paff, säger Anders. Hans första reaktion när brevet från avdelningen damp ner på hallmattan var att gå ur förbundet självmant. Anders har ändå beslutat sig för att överklaga, med stöd av sd. Partiet hävdar att uteslutningen strider mot FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna. Minna Mäki Medlemskap i facket ingen mänsklig rättighet Transport ägnar sig inte åt åsiktsregistrering och har ingen koll på vem som är medlem i Sverigedemokraterna. Medlemskap är heller inte den viktigaste innebörden av ordet ”aktiv”. Det säger Sten-Ove Niklasson, Transports tredje vice ordförande, som skött korrespondensen med de uteslutna Sverigedemokraterna. – Förbundsstyrelsens mening är att det finns grund för uteslutning när någon aktivt verkar för partiets politik, till exempel om man står som kandidat till en politisk post, säger han. Flera av de uteslutna Sverigedemokraterna tänker överklaga. Transports förbundsråd, som närmast sammanträder i maj 2007, är första instans att ompröva beslutet. – Men om Sverigedemokraterna inte har något nytt att tillföra är chansen liten att få rätt, säger Niklasson. Ett legitimt skäl är om man inte vetat om att man stått som kandidat för en politisk post för partiet. Sådana fall kom till Transports kännedom efter kyrkovalet 2005, men ingen av de sex senast uteslutna har hänvisat till något liknande. I stället åberopar man gärna FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna, och menar att uteslutningarna bryter mot den. – Det tycker naturligtvis inte vi att de gör. FN-deklarationen säger att man har rätt att bilda och verka i fackliga eller politiska föreningar, men en ideell förening har rätt att bestämma vilka som ska få tillträde, säger Sten-Ove Niklasson. – Uteslutningarna grundar sig på sd:s människosyn – och mig veterligen har ingen av de uteslutna angripit den skrivelsen, fortsätter han. Innan valet 2006 hade få LO-förbund behövt ta ställning till Sverigedemokraterna. Men nu har allt fler LO-anslutna Sverigedemokrater mandat i kommuner och landsting och många förbund tittar på hur man ska förhålla sig till det. Minna Mäki ”Ta fighten mot Sverigedemokraterna!” Sven Olof Larsson uppmanar facken och politikerna att ta fighten mot Sverigedemokraterna, sd. Inte försöka tiga ihjäl dem. Han gick själv med i sd för att skapa sig en egen uppfattning om vad partiet står för i grunden. Sven Olof Larsson är van att jobba jämsides med människor från andra länder. Han gick på sjön i unga år och blev tidigt aktiv i Svenska Sjöfolksförbundet. Men år 2000 hoppade han av både sjölivet och de fackliga och politiska uppdragen. Fackförbundet Seko, som han då tillhörde, hade godkänt ett avtal som gav rederierna rätt att anställa filippinska sjömän till halva lönen mot vad manskapet från Sverige och övriga västländer fick. – Avtalet stred mot allt vad solidaritet heter. Så kan man inte bedriva fackligt arbete. Jag lämnade allt i protest, säger han. Sven Olof bytte transportslag och började köra bulkbil och buss. Men han kunde inte hålla sig utanför det fackliga solidaritetsarbetet utan blev aktiv i Transport. – Transport är ett bra förbund som tar ställning, säger han och syftar bland annat på förhållandet till sd, ett parti som han inte har mycket till övers för. Efter att ha sett rasismen växa runt omkring sig och varit med om att en marockansk arbetskamrat blivit trakasserad, sökte han medlemskap i sd. Genom att infiltrera partiet ville han lära sig hur de resonerar för att kunna bemöta dem. Sven Olof avancerade till kassör inom organisationen innan han klev av. – Jag såg hur toppstyrt partiet är. Det är en liten klick på tre–fyra personer som bestämmer allt. Det finns ingen demokrati i sd. Diskussionen inom partiet styrs av ett principprogram och tre böcker, hävdar Sven Olof. De är Mångkultur och välfärd, av Lars Jansson, En tom säck kan inte stå, av Lars Adelskogh och Den judiska rasismen av David Duke. Den första boken beskriver enligt Sven Olof med kraftigt överdrivna siffror hur mycket invandringen kostar i Sverige, den andra, skriven av Lars Adelskogh förnekar förintelsen och den tredje boken är skriven av en före detta Ku Klux Klanmedlem. – De här böckerna är centrala i sd:s diskussioner. Alla hänvisar till och pratar om dem. Partiet är definitivt rasistiskt. Sven Olof såg två grupperingar inom sd. De som har mycket gemensamt med socialdemokraterna och de som sympatiserar med moderaterna. Det är den senare falangen som är störst inom organisationen, enligt Sven Olof. Det som förenar dem är att de vill skicka hem utlänningar som inte vill smälta in i det svenska samhället. Han har uppfattningen att många inom Transports yrkesområden sympatiserar med sd:s åsikter. Vid förra skolvalet på ett transportgymnasium i Västsverige röstade 70 procent på partiet. – Vi måste ut och agera. Ta debatten. Vi kan inte sitta med armarna i kors längre, säger han. I första hand ska facken gå ut i skolorna. Sven Olof tycker att förbundet ska ta med skolelever som studerandemedlemmar. – In med dem i facket. Men vi måste också väcka andra fackförbund och ta upp diskussionerna på repskapsmötena, tycker Sven-Olof. – Men det känns inte som om vi har stöd från LO. Det är bara Transport som hittills tagit fighten mot sd, säger Sven Olof Larsson. Björn Wiberg Blågult yttre – brunt inre! Sverigedemokraterna har sitt ursprung i Sverigepartiet och i organisationen bevara Sverige svenskt, BSS, som ägnade sig åt att trakassera invandrare och spraya rasistiska slagord på offentliga platser. Nu visar sd en mera polerad yta, men hur är det under den? Jag har noga läst sd:s program – och jag blev chockad! Partiets principprogram, antaget 2003, är till stora delar renodlat nazistiskt. Här ryms bara några exempel, men de är graverande nog. Sd skriver: ”Den viktigaste faktorn i ett tryggt, harmoniskt och solidariskt samhälle är den gemensamma identiteten, vilken i sin tur förutsätter en hög grad av etnisk och kulturell likhet bland befolkningen. Av det följer att den nationalistiska principen – principen om en stat, en nation – är grundläggande för Sverigedemokraternas politik.” Uttrycken ”en stat, en nation” överensstämmer med Hitlers mest centrala slagord ”Ett rike, ett folk, en ledare”. Det är bara ”en ledare” som sd inte har tagit med från förebilden, och det kan man ju förstå. Sd skriver vidare: ”Den nationalistiska principen bygger på idén om nationalstaten, att statens territoriella gränser ska överensstämma med de befolkningsmässiga gränserna. I sin ideala form är alltså ett sådant samhälle befolkningsmässigt homogent.” Sedan konstateras att detta förhållande inte råder i Sverige: ”Det lever ett betydande antal svenskar utanför Sveriges gränser… Dessutom lever här sedan lång tid tillbaka icke svenska befolkningsgrupper, som till exempel samerna.” Resonemanget är identiskt med Hitlers. Han pekade på tyskar som levde utanför den tyska statens gränser. Denna nationalitetsprincip fick motivera Tysklands intåg i Österrike och Tjeckoslovakien 1938 och anfallet på Polen 1939, som utlöste andra världskriget. Sd:s sätt att beskriva samerna som ”icke svenskar”är lika med Hitlers sätt att definiera judar som icke tyskar, även om de tillhörde släkten som hade levt i landet i århundraden. Men det är, trots deras brist på svenskhet, inte samerna som är det stora problemet i sd:s tankevärld utan invandrarna: ”Tendensen i modern tid har dock varit en oerhört omfattande invandring från avlägsna länder. Ett uttalat mål att skapa ett pluralistiskt samhälle har medfört ett allvarligt hot mot den svenska nationen och dess homogena sammansättning.” Partiets förslag till ”lösning” är att invandrarna antingen tvingas lämna landet, eller låter sig helt assimileras i den svenska folkstammen. Då kan deras ättlingar i några generationer framåt kanske bli betraktade som svenskar. Sd undviker – av lätt begripliga skäl – att definiera ”befolkningsmässigt homogent” i rastermer utan talar i stället om ”etnisk tillhörighet” och ”kultur”. Men formuleringar som ”människor som på olika sätt liknar oss själva” och ”man ska kunna känna igen varandra som tillhörande samma nation” avslöjar att det också handlar om rasism. Sd har även ett handlingsprogram. Det är inte lika uttalat nazistiskt som principprogrammet, men fackföreningsfientligt. Partiet tycker att ”facket fått alltför stort inflytande”. Mot bakgrund av tendensen i Sd:s principprogram finns anledning att särskilt erinra om vilken Hitlers första genomgripande åtgärd var: att förbjuda alla demokratiska fackliga organisationer, fängsla deras ledare och stjäla deras kassor. Karl-Olof Andersson  Stina Fransson. Foto: Björn Wiberg Utskälld förort fick nytt liv och högre status Stadsdelen Gårdsten, nordost om Göteborg, definierades som ett skräcksamhälle på 1970-talet och blev grogrund för främlingsfientlighet. Men området har lyft ordentligt sedan Gårdstensbostäder startade ett samhällsarbete där invånarna är med och bestämmer hur stadsdelen ska utvecklas. Vi stiger på nians spårvagn i Göteborgs centrum med Angered som slutdestination. Stina Fransson, som lett förnyelseprocessen i Gårdsten, är angelägen om att börja guidningen av ”sin” förort redan i stan. Landet vi passerar brer ut sig som en buffert mellan stan och förorterna. Efter 20 minuters resa stannar vi i Angereds centrum. – Förorterna här ute är byggda på ett sätt som gör att göteborgarna slipper se dem. Ingen vill fortsätta binda ihop dem med staden, säger hon krasst när vi kliver av spårvagnen. För att komma vidare till Gårdsten måste man byta till buss i Angered. Vi har just missat en och det tar en halvtimma innan nästa går. Medan vi väntar berättar Stina att det inte bara är sammanlänkningen med staden som saknas. Stadsdelarna hänger inte ihop med varandra heller. Bussturen upp till Gårdsten går genom nya skogspartier upp på ett berg. Där högt över älvdalen ligger husgrupperna väl isolerade från grannbyarna och storstaden. Stina berättar engagerat om mobilisering av invånare, hur samhället medvetet missgynnar områdena i den nordöstra regionen och om en inre och yttre renovering. Hon fick en vd-tjänst i ett nystartat kommunalt bolag, Gårdstensbostäder, för att börja arbeta mot den negativa utvecklingen i stadsdelen. Arbetslöshet, höga ohälsotal och utanförskap hade drivit upp kriminaliteten och förstörelsen i området. Många kände sig otrygga och lägenheter stod tomma. Ingen ville bo i Gårdsten. Det här var 1997. Nio år senare möts vi av en inbjudande och spännande yttre miljö. Nybyggda terrasser, balkonger, burspråk och uterum skapar andra bilder av 1970-talslängorna än vi är vana vid. Husen är målade i ljusa färger och omsluter de bilfria öppna gårdarna med lek- och grillplatser. Träd- och blomplanteringar kantar gångstråken. Flera hus har solfångare på taken och många uppgångar har bastu och gästlägenheter för vänner och släkt. Ett nybyggt småhusområde är just inflyttningsklart. Och dalen mellan östra och västra Gårdsten har utrustats med skateboardramp, minigolf- och tennisbana efter de boendes önskemål. Gårdstensbostäder fick Stora Samhällsbyggarpriset 2006 och har också fått priser för sina ungdomssatsningar och solhus. Förändringsarbetet har fått stor uppmärksamhet. Men Stina Fransson betonar att det inte är fasaderna som är det viktigaste utan det är Gårdstensbornas delaktighet. De har varit med under hela processen och format den nya stadsdelen. Och det märks att hon jobbar på fältet. Vi kan inte gå många meter utan att någon stoppar henne och vill prata. Maria Ivanov kramar om Stina och berättar stolt om sina nya planteringar på den egna uteplatsen. Morgan Emsfort, aktiv i hyresgästföreningen, kommer fram och vill visa kallelserna till en julfest som han går runt och sätter upp. Efter en stund dyker grannen Jörgen Jeppsson upp. Han är styrelseledamot i Gårdstensbostäder och undrar vad Stina sysslar med nu när hon efter nio år slutat som vd för fastighetsbolaget. Stina Fransson berättar om hur de började sitt arbete i stadsdelen. Det var viktigt att välja rätt perspektiv. Hon slog fast att det inte är individerna som är problemen utan strukturen. – Vi ville fokusera på varför personerna var arbetslösa eller kriminella, inte hur många som är det. De strukturella problemen bottnar i att fördelningen av samhällsresurserna är felaktigt prioriterade. Hela stadsdelen Gunnared, där Gårdsten, Lövgärdet, Rannebergen och Angered ingår är missgynnad. Stina Fransson berättar att barnavårdscentralen i Gårdsten har flyttat, det finns varken vårdcentral, apotek eller bibliotek i stadsdelen och nu inte heller någon Kassaservice längre. Ovanpå det är kommunikationerna dåliga. Och det trots att det bor 7 000 människor i bostadsområdet. – Gunnared får mer pengar än andra stadsdelar men inte tillräckligt för att ge den service som behövs. Resurserna måste sättas i relation till behoven. Ohälsotalen är större än i övriga Göteborg. 83 procent av de boende i Gårdsten har en förälder som är född utomlands, fler än hälften saknar jobb och nära 40 procent av dem som går ut nian saknar slutbetyg. – Det behövs nya institutioner och en rättvisare fördelning av resurserna, säger hon. Stina beskriver konsekvenserna av att inte satsa tillräckligt på de marginaliserade områdena. Invånarna tvingas köa i timmar för den service som välsituerade invånare tar för självklar. Människorna trycks tillbaka ännu mer och vågar inte ställa krav på samhället. Men det gör de som bor i Rannebergen, en annan stadsdel i Gunnared, berättar hon. Där finns det en skattebetalande arbetarklass som inte accepterar den dåliga servicen. De tycker att de inte får något för skatten de betalar. Och det är då som främlingsfientligheten och Sverigedemokraterna växer, tror hon. Men tillbaka till förändringsarbetet i Gårdsten. Redan från starten engagerades de boende genom enkäter, arbetsgrupper och torgmöten. Gårdstensborna var uppdragsgivarna. Stina skapade en platt organisation som byggde på att invånarna deltog. Möten hölls, huschefer med egen budget anställdes, boende värvades till fastighetsbolagets styrelse och arbetsgrupper bildades. Det första konkreta resultatet av arbetet blev att de lyckades få en bankomat till centrum. Det var det som stod högst upp på Gårdstensbornas önskelista. – När invånarna såg att något hände ökade intresset för att vara med, säger Stina. Den enda livsmedelsbutiken som fanns i centrum hade stängt. Gårdstensbostäder öppnade då en affär och drev den tills en matkedja tog över. Fastighetsbolaget tog flera initiativ. De medverkade till att lokala städbolag skapades där enbart stadsdelsinvånare fick anställning efter utbildning i bolagets regi. Bolaget ville också få in fler starka hyresgäster. De tar därför enbart emot nya hyresgäster som har egen inkomst. Och ungdomar som bor i stadsdelen får möjlighet att hyra billiga smålägenheter. – Vi kan inte bygga upp områden med bara arbetslösa. Vi måste få in folk som kan ställa krav, säger Stina. I dag är Gårdsten ett efterfrågat bostadsområde. Det finns inga tomma lägenheter längre, brottsligheten har sjunkit och är mindre än inne i Göteborg och fler har arbete. – Vi har arbetat efter två spår. Ett huvudspår har byggt på att mobilisera de boende och ge dem inflytande. Nästa scen handlar om det abdikerade samhället och att få hit bättre vård, skola och omsorg, säger Stina Fransson. Björn Wiberg  Elaine Olsson och nMustafa Iskandar. Foto: Björn Wiberg ”Lugnet är det bästa” Mustafa Iskandar och hans flickvän Elaine Olsson bor i Gårdsten i var sin lägenhet. De trivs bra i stadsdelen. Mest för att det är så lugnt. – Grannarna är inte lika vilda här som i Bergsjön, säger Mustafa Iskandar som flyttade hit för bara ett halvår sedan. Men Elaine Olsson är uppvuxen i Gårdsten. Hon tycker att mycket har blivit bättre i stadsdelen sedan hon var liten. – Upprustningen av husen är bra. Och nu har vi bastu, basket- och fotbollsplan och uteplatser med grill. Men lugnet är det bästa. Trots allt nytt saknar Elaine djuren, badet och scenen som tidigare fanns i dalen mellan västra och östra Gårdsten. Hon tycker att barnen fått det sämre men uppskattar att Gårdstensbostäder satsat på billiga ungdomslägenheter. Hon bor själv i en av dem, en liten etta med låg hyra. Hon kan hålla boendekostnaderna nere under förutsättning att hon inte använder för mycket vatten. Alla hyresgäster betalar avgifter efter hur mycket el och vatten som de förbrukar. Varken Mustafa eller Elaine har deltagit i några möten om stadsdelen och tycker att de saknar information om vad som händer. Men de uppskattar huscheferna. – De är lätta att få tag på och håller vad de lovar, säger Elaine. Mustafa jobbar dagtid på ett lager och planerar sin framtid tillsammans med Elaine i Gårdsten. Drömmen är en gemensam trea med altan. På kvällarna umgås de oftast med kompisar som också bor i Gårdsten. De träffas alltid hemma hos varandra eller åker in till Göteborg. Det är bara de yngre som håller hus i Gårdstens centrum, berättar Elaine. – Vi är så gamla nu att vi håller oss mest hemma, säger 22-åriga Mustafa och skrattar. Björn Wiberg  Håkan Blomqvist. Foto: Mattias Håkansson Gamla läxor för arbetarrörelsen Att hata polacken för att han snor ens jobb. Och att tycka synd om honom för att han utnyttjas. Håkan Blomqvist har studerat hur denna dubbla inställning tog sig uttryck i den tidiga arbetarrörelsen. Samma dag som Transportarbetaren träffar Håkan Blomqvist har riksdagen debatterat arbetskraftsinvandring. Den nya borgerliga regeringen vill ändra i reglerna, så att det blir i princip ensidigt upp till arbetsgivaren att bestämma om det finns behov av arbetskraftsimport eller inte. Det är väl bra att folk får chansen att komma hit – det öppnar för större förståelse, hävdade borgerliga ledamöter i debatten. – Man använder antirasistiska argument för att främja sina intressen. Det är inget nytt, säger Blomqvist. Han hoppar 100 år tillbaka i tiden för att tala om tidigare exempel. Om hur särskilda företag rekryterade engelsmän som strejkbrytare, vilket var en del av förspelet till bombdådet mot strejkbrytarfartyget Amalthea. Då hyllades engelsmännen, precis som letterna i Vaxholm i dag, av de borgerliga tidningarna: allt de ville var ju att jobba och göra rätt för sig. Eller striden om den så kallade galizierimporten i Skåne. Då handlade det om att de skånska lantarbetarna just höll på att organisera sig fackligt. Betodlarna svarade med att importera billiga arbetare från Österrike och Polen (som av någon anledning benämndes galizier). – Syftet var uppenbart att hålla nere lönerna, och att förhindra stridsåtgärder som kunde hota skörden, säger Håkan Blomqvist. Radikala liberaler och fackföreningsrörelsen protesterade mot arbetskraftsimporten. Men hur uttrycktes detta? Det har Håkan Blomqvist studerat i sin avhandling Nation, ras och civilisation i svensk arbetarrörelse före nazismen. Inställningen var kluven, konstaterar han. Å ena sidan slutenhet, protektionism och betonande av den egna gruppen. Svenska jobb åt svenskar. Eller att det faktiskt hördes argument som ”arbetare i alla länder, förenen eder för att kasta ut galizierna”. Därför kunde betodlarna i Skåne anklagas för landsförräderi – vad är det annars att ersätta prima svenska arbetare med lägre stående arbetskraft från Polen, argumenterade man. Å andra sidan öppenhet och synen på rättigheter som något universellt. Att arbetarrörelsen måste ut och kontakta alla. Detta skedde också –Lantarbetarförbundet anställde en polsk student för att cykla runt och prata med galizierna. Det skulle också visa sig att dessa själva var politiskt medvetna. Egna strejker organiserades och man krävde – och fick – stöd från de svenska facken. Egentligen är väl de två synsätten oförenliga. Men, påpekar Blomqvist: – Det intressanta är att det är samma människor som pendlar mellan de två polerna. Galizierstriden är inte det enda exemplet. Vid förra sekelskiftet gick en nationalromantisk våg genom Sverige. Svensk var det finaste man kunde vara, enligt den officiella nationalismen. Underbyggd av dåtidens naturvetenskap och skallmätningar. Från universitet och bildade kretsar lärdes ut att mänskligheten var en hierarki av raser, med nordeuropén överst på trappan. – Vi måste minnas att rasvetenskapen var dominerande. Det var helt självklart att världshistorien kunde förstås i rastermer. Sådan var den ideologiska terrängen. Och trots sina paroller om internationalism kunde inte arbetarrörelsen undgå att påverkas. Poängen är, anser Blomqvist, att det inte var ett passivt mottagande av en utifrån kommande idé. Utan att tankegodset togs upp av arbetarrörelsen, och kom till politiska uttryck – omformade i egna syften. Under tidigt 1900-tal fanns socialdemokratiska professorer som spred vidare de rasvetenskapliga tankegångarna i populariserad form – men med andra argument. Nykterhetsrörelsen kunde använda rasförädlingsargument: alkoholen tvingar inte bara bort folk från hus och hem utan är också förstörande för rasens egenskaper. Andra kunde hävda att de bästa rasanlagen fanns inom den svenska arbetarklassen, snarare än hos den importerade överklassen. Håkan Blomqvist hör också sådana ekon i propagandan för preventivmedel, och senare i diskussionen om tvångssteriliseringarna, samt i Per Albin Hanssons folkhemsprojekt. Många tankegångar var inte unika för socialdemokratin utan delades med borgerligheten. Rysskräcken, som funnits i Sverige alltsedan lång tid, omvandlades till kommunistskräck. Den traditionella antisemitismen kryddade anrättningen – det fanns till och med delar av högern och socialdemokratin som under 1920-talet talade om hotet från den sovjetiska ”judebolsjevismen”. Samtidigt kunde redaktörer som Arthur Engberg vid Arbetet i Malmö skriva artiklar om den ockrande juden med sitt iskalla procentarhjärta. Kapitalister och judar likställdes. Men – även judar kunde ju vara arbetare och engagera sig i strejker. Tankebanorna gick inte ihop. – Sådant här låg utanför arbetarrörelsens kärnfrågor och hade ingen framträdande plats rent politiskt, betonar Blomqvist. Och efter andra världskriget gjorde arbetarrörelsen aktivt upp med resterna av sådant tänkande, menar Blomqvist. Dels hade den nazistiska judeutrotningen ställt antisemitismen på sin vidriga spets, dels började den tredje världens kolonier frigöra sig och stå på egna ben. – Hela rastänkandet förutsätter ju en kolonial världsordning, och vice versa. I stället ställdes klasstänkandet och ekonomin allt mer i centrum. Ett exempel var när den svenska industrin skrek efter arbetskraft. LO var först tveksamt, men sade sedan ja, på villkor att de skulle bli fackligt organiserade. Ingen som kom hit från Jugoslavien eller Italien skulle vara tillfälliga gästarbetare med sämre rättigheter. – Det var ingen dålig strategi, utbrister Blomqvist. Den universalistiska människosynen hade alltså segrat: man såg bortom rasen och alla människor har lika rättigheter. Eller? Nja, menar Blomqvist. – Även min generation lärde sig i skolan att det fanns olika raser med olika egenskaper. Men att alla skulle ha samma rättigheter. Visst var det oroväckande att rastänkandet ändå fanns kvar i denna mer ”oskyldiga” form långt in på 1970-talet, anser han. Men välfärdssamhället fungerade, och människor kände inte av några direkta hot i sin vardag. Just otryggheten och arbetslösheten som följt av varvsnedläggningarna, är en förklaring som forskare nämner kring Sverigedemokraternas framgångar i Landskrona. Andra pekar på Landskronapostens bevakning av ungdomsgäng, som både skapade och släppte loss fördomar och grupptänkande. Åter andra talar om det historiska arvet i delar av Skåne. Ytterligare ett skäl till både Sverigedemokraternas och moderaternas framgångar är att de anspelat på att vara försvarare av det svenska folkhemmet och välfärdspolitiken, anser Blomqvist. – Ska man in i politiken, kan man inte öppet utmana välfärdssystemet. Men också över världen är det nationalistiska tankegodset på framväxt, konstaterar Blomqvist. När man åter upplever hot mot den egna tryggheten, är det lätt att återvända till gamla schabloner. Skillnaden är att det numera inte talas om ras, utan om religion eller kultur. Det är inte svårt att se dystra tecken. Sverige lever i skuggan av ”kriget mot terrorismen”. Ibland framställs det som en kamp mellan kulturer eller civilisationer: väst mot islam, där muslimer förknippas med allehanda egenskaper. Samtidigt finns invandrargrupper som reagerar på sitt utanförskap med att vända samhället ryggen och återgå till religion och fundamentalism. Och andra som vill vända på begreppen, och återerövra ”svartskalle” som ett positivt ord, delvis i motsats till svennen. Grupptillhörigheten har blivit central. Som man ropar får man svar, kommenterar Blomqvist, som menar att en dimension saknas i debatten: – Sedan 1980-talet har den borgerliga offensiven mönstrat bort klass som ett meningsfullt begrepp. I stället tänker vi, och pratar om, enbart kön eller etnicitet. Bakom det hela ligger ju förändringar i ekonomin, menar Blomqvist. I dagens globalisering finns en stor likhet med det sena 1800-talet: fram till första världskriget var gränserna inom Europa i stort sett öppna. Då var folkvandringarna ännu större, både inom Europa men också till USA. – Det var också den period då arbetarrörelsen växte till en masskraft. Man lyckades organisera människor – trots språkskillnaderna, trots kulturella skillnader, och trots att skåningar och folk från Dalarna knappt kunde prata med varandra. Att nu hoppas på återupprättade nationsgränser är meningslöst – facket har inget val, menar han: – Arbetarrörelsen måste sträva efter att organisera alla. Vi är tillbaka i det tidiga 1900-talets frågor, men terrängen är delvis ny, sammanfattar Håkan Blomqvist. Mattias Håkansson
|
|
|
|
|||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||
|
 |
![Show details for [<font style="font-family:arial,verdana,geneva; font-size:11px; font-weight:bold">]2010[</font>]](/icons/expand.gif){kind=icon}
