Väktare oroas av radioskuggan i t-banan

NR 11 November 2007


2010 2009 2008 2007

Ansvarig utgivare

Jan Lindkvist

Webmaster

Christina Ahlund Sätterberg

Redaktörer

Pär Karlsson

Justina Öster

Postadress:

Box 714
101 33 Sthlm

Tel: 010-480 33 00

Fax: 08-723 00 76

Ring d.a.media.

Tel: 08-786 03 34

Förbundet

A-kassan

Medlemsportal

Väktare oroas av radioskuggan i t-banan
Något måste göras åt den dåliga radiotäckningen i Stockholms tunnelbana. Det anser huvudskyddsombuden vid flera bevakningsbolag.
Nu har de vänt sig till Arbetsmiljöverket med en gemensam begäran att myndigheten ska tvinga fram en förändring.

Tobias Seitamaa och Tina Adersén

Det är lugnt vid Liljeholmen denna kväll. "Det är inte fullmåne. Då är det mycket konstigt folk ute", säger Tobias Seitamaa och Tina Andersén. Halvt på skämt, kanske.

Foto: Mattias Håkansson

Kolla efter plankare, avvisa störande och fulla personer, kolla ordningen längs med perronger, biljetthallar och bussterminaler.
Det är några av uppgifterna för ordningsvakterna i Stockholms tunnelbana.
Denna lördagskväll har Tina Andersén och Tobias Seitamaa fått station Liljeholmen på sin lott.
De jobbar för G4S. som har södra Stockholms kollektivtrafik på sitt ansvar. Svensk bevakningstjänst och Nordisk bevakningstjänst har norra respektive city.

Hittills är kvällen lugn, och trafiken på radion sporadisk. Inte många rör sig i biljetthallen, trots att det är en knutpunkt för såväl bussar som spårväg. Trots att det är ”bidragshelg”.
Tobias och Tina får svara på några frågor om vilken buss som gäller åt ett visst håll. En kvinnlig A-lagare med särdeles kraftig odör blir avvisad.
En vanlig kväll kan det vara 20–30 påpekanden, berättar Tobias. Säga åt folk att sluta röka inomhus – folk räknar fortfarande Liljeholmen som utomhusstation trots att den byggdes in för flera år sedan. Kolla att ingen slår sönder kaffeautomaterna på perrongen, vilket tycks vara en populär sysselsättning. Haffa någon tjuvåkare. Odramatiskt för det mesta.
– Enda problemet är väl fulla Svenssons som ska kaxa. De tror att vi ”bara” är väktare, men vi har ju ordningsvaktsbrickan.
Problemet är om det blir skarpt läge. Vet man då att kollegerna hör ett anrop? Har man själv fått rätt instruktioner, fungerar larmknappen?
– Här på Liljeholmen är det fläckvis radiotäckning. Det kan skilja på en meter, berättar Tobias.

Varken Tobias eller Tina har själva drabbats eller hamnat i någon paniksituation där radion svikit. Däremot känner de till kollegor vars överfallslarm inte fungerat.
– Men det är väl som det mesta, ingen reagerar förrän någon dött, säger Tobias Seitamaa.
Det handlar om den egna säkerheten – men också om att kunna göra sitt jobb bättre, konstaterar Tina.
Just i sydvästra Stockholm ligger flera struliga förorter. Och i just dessa områden är radiotäckningen ännu sämre, berättar de.
– Man missar många larm som man är i närheten av, säger Tina Andersén.
Värst är det inne i tunnlarna, för de medåkande vakterna. Två rödklädda kolleger stannar till och vittnar om hur de nyligen missuppfattat ett utrop på grund av knastrande kanaler, och klivit av på fel station.
Ordningsvakterna ska ta instruktioner från såväl SL:s trygghetscentral som bevakningsbolagens arbetsledare och polisen via radion. Även om det kan tyckas bli oklar ansvarsfördelning, är det i praktiken sällan något problem, menar Tobias och Tina. Man har hittat samarbetsformer som funkar riktigt bra.

Att däremot komma tillrätta med radiotäckningen har varit svårare. Problemet är inte nytt. 2004 började SL bygga sitt nya radiosystem Tetra. Förhoppningarna var stora eftersom man skulle slå flera flugor i en smäll. Systemet skulle hantera såväl trafikinformation som trafikledning och vaktfunktioner.
– Det lät ju bra när det presenterades, konstaterar Tobias.
Men i dag använder ändå ordningsvakterna två olika radiosystem, som förhoppningsvis kompletterar varann. Och i värsta fall tvingas man ta till mobiltelefon, hur snabbt det nu kan gå i en paniksituation.
Ett möjligt skäl till den dåliga täckningen är att SL inte satt upp tillräckligt många radiomaster runt om i Stockholm. Polisen har mer än dubbelt så många, men det har varit frågetecken kring att låta bevakningsbolagens radiotrafik använda dessa.
Sedan något år är Tobias lokalt skyddsombud för G4S tunnelbanevakter. Under den tiden har han medverkat till två stycken begäran om arbetsmiljöåtgärd enligt arbetsmiljölagens så kallade §6 6a.

Björn Breivik är huvudskyddsombud på G4S och en av dem som nu tröttnat. I slutet av september skrev han, tillsammans med huvudskyddsombudet vid Svensk Bevakningstjänst och Transports regionala skyddsombud Pia Edvall, en gemensam inlaga till Arbetsmiljöverket. Av denna framgår att lokala skyddsombud sedan ett och ett halvt år tillbaka påtalat radioproblemet hos sina respektive bolag. Vissa förbättringar har skett på marginalen, men annars har det gått trögt.
Egentligen är radion SL:s ansvar. I praktiken är det mot SL kraven riktas.
– I närmare ett och ett halvt år har SL sagt att ”snart har vi åtgärdat bristerna”. Men vi har fortfarande inte sett någon kartläggning av vilka bristerna är, och än mindre någon handlingsplan, förklarar Breivik.

Det är inte bara ordningsvakterna som berörs, även tunnelbaneförarna använder Tetrasystemet. Tack vare starkare batterier har man dock högre signalstyrka i förarhytterna.
På dagtid finns ytterligare en berörd grupp, som är ny och har hamnat mellan stolarna: de så kallade guljackorna, eller intäktssäkrarna som det heter officiellt.
Alltså de som står bakom spärrarna och kollar så att ingen tjuvåker. Enligt Björn Breivik har de troligen en sämre arbetssituation än ordningsvakterna.
– Bevakningsföretagen ser dem inte som väktare. De har oklara befogenheter och oklar ställning. Jag har träffat intäktssäkrare som säger att de blir hotade och upplever obehagliga situationer i princip dagligen, säger Breivik.
– Radioproblemet gäller alla i tunnelbanan: väktare, ordningsvakter, guljackor. Är du där i uniform, lever du farligt.

Ett skäl till att inget hänt, tror skyddsombuden, kan vara att relationen är känslig mellan de inblandade bevakningsföretagen och kunden. Att vakta i tunnelbanan är ett prestigeprojekt och företagen vill inte bita den hand som föder dem.
Därför är det en särskild poäng att skyddsombuden nu gör gemensam sak, enligt Breivik.
Arbetsmiljöverket har avdelat två inspektörer till frågan och man hade ett möte med berörda skyddsombud och bolag i mitten av oktober. Denna vecka, efter Transportarbetarens pressläggning, kommer verket att begära vissa skriftliga klarlägganden från bolagen.

Det är Transports arbetsgrupp för väktarnas arbetsmiljö i Stockholm som står bakom det gemensamma initiativet. I gruppen samarbetar skyddsombud från flera olika bolag. Samma modell används också i bland annat Västerås.
Björn Breivik talar sig varm för arbetssättet. I Stockholm hoppas man också kunna övertyga bolagen om att införa gemensamma lokala standarder på arbetsmiljöområdet.
Ett exempel är att branschen kommer överens om minimibemanning för vissa objekt. På det sättet konkurrerar inte bolagen med osäkra arbetsvillkor för sina väktare, när man skriver sina anbud.

Mattias Håkansson