|
|
|
|
|
 Smulklubben – Hörru författarn, har du skrivit nån ny bok på sistone? Han står på marken och tar emot däck som jag rullar ner från lastbilsflaket och som han skickar vidare till sin polare som staplar dem i en trave inne i gummiverkstaden. – Äh, säger polaren. Va ska man med böcker till, det finns ju TV och dvd. – Det är nyttigt att läsa, säger jag och stannar upp i däckrullandet. – Varfördå? Säger han längst bort. Jag känner mig alltid lika liten då jag ska förklara varför det jag ägnar ena halvan av livet åt, böcker, är så viktigt. Det hjälper inte att jag har minst hundra argument. För i de här däcktravarnas värld vet jag att de ändå faller platt till marken inför Tipsextra eller att ”blutta” på siffror med tuschpenna i Bingolotto. Men alla vi ”på golvet” fungerar inte likadant. Ibland händer det att man kan slösa bort dyrbar arbetstid med att prata litteratur med en arbetskamrat. Det där följer inga mallar och många knegare är mer belästa än den värste akademiker. Det viktigaste eller i vart fall det roligaste med att läsa är att det går att lära sig något nytt. Som när min kvinnliga truckerkollega som lastar i porten bredvid min på terminalen lånade mig en bok. Namnet ”Smulklubbens skamlösa systrar” av Mian Lodalen lovade inte mycket. Men även om den inte höll Strindbergs klass, tog jag mig an den en lördagsförmiddag. Inte minst för att det skulle finnas en del sex i den. Den visade sig, vilket kollegan också sagt, handla om lesbiska kvinnors liv i Stockholm, sett ur deras eget perspektiv. Sättet att skriva påminde starkt om Charles Bukowskis. Fast här är det inte spriten som är det centrala utan sexet; och spriten. Och snart var jag fast i boken. Så välskriven och samtidigt pubertal på något sätt, fastän författaren är över fyrtio. Jag var fascinerad och blev liggande läsande hela dagen. Informationerna strömmade in: om hur det är att känna sig som en kastlös, dysfunktionell, i samhällets ögon eftersom det är komplicerat med fortplantningen. Hur de egna familjerna ibland sviker och kompisarna och älskarinnorna blir den nya familjen. Samtidigt slogs jag av hur denna ”dysfunktionalitet” verkar skapa en slags nakenhet, en avskalad uppriktighet. De lever för att leva och för att göra det bästa de vet. Och min egen teori om att kvinnlig och manlig sexualitet är ganska lika bekräftades än en gång. Stora fång med röda rosor är nog bra men när det kommer till kritan är det också andra doningar som gäller. Vid en sexscen kom jag plötsligt att tänka på att jag faktiskt varit ihop med en lesbisk tjej en gång, eller snarare med en bisexuell. Det var för länge sedan i Frankrike. Hon lärde mig prata franska och det var en märklig känsla att sitta tillsammans med henne på café och titta på tjejer. En tidig morgon sa hon att det egentligen bara är en sak hon bryr om i livet: att älska. Hon var speciell på många sätt. Men jag minns henne särskilt väl från den gången i vindsrummet i Sydfrankrike. Ja, det är mycket som kan komma över en när man läser. Tack för boklånet, kompis i lastluckan bredvid. David Ericsson
|
|
|
|
|||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||
|
 |
![Show details for [<font style="font-family:arial,verdana,geneva; font-size:11px; font-weight:bold">]2010[</font>]](/icons/expand.gif){kind=icon}
