|
|
|
|
|
Portad från jobbet I tio år jobbade Ann-Catrine Bejtoft för samma åkare i Taxi Stockholm. Efter en längre sjukskrivning blev det stopp. Taxi Stockholm vägrar förnya den licens som krävs för att få fortsätta köra för bolaget. – Det här är ett skolexempel på hur man trixar med anställningstryggheten, säger Stockholmsavdelningens Göran Larsson. Ann-Catrine Bejtoft tar emot i hemmet i centrala Stockholm. Ögonen har en trött glans, det har varit si och så med sömnen den sista tiden. Tankarna på jobbet gnager. Hon har jobbat som taxichaufför i drygt 20 år, de senaste tio för Lilith Communications, ett åkeri som kör för Taxi Stockholm. Då hade hon en trist historia med en arbetsgivare bakom sig, och gladdes åt jobbet på det nystartade åkeriet. – Jag togs emot med stora famnen, och allt gick riktigt bra. Jag körde in mycket pengar, toppade listan över skadefria förare och jobbade långa dagar. Men så, vid årsskiftet 2000/2001, sänkte staten momsen på taxiresor. I samband med det krävde Taxi Stockholm att åkarna skulle sänka förarnas procentlön från 40 till 37 procent. Omöjliga ”val” Ann-Catrine minns tydligt dagen innan julafton år 2000. Alla chaufförer samlades till ett möte där de fick en lapp med två kryssalternativ. Man fick ”välja” mellan att gå med på sänkt lön, upp till 500 kronor i månaden, eller säga upp sig. Betänketiden var en vecka. Sänkt lön var inget alternativ för Anne-Catrine och hon kryssade för rutan om uppsägning. – Dum som jag var, säger hon och lutar armarna mot köksbordet. Efter helgerna lyckades Ann-Catrine få tag i Göran Larsson, ombudsman på Stockholmsavdelningen, och ett stormöte för chaufförerna arrangerades. Ni behöver inte skriva på, var budskapet. En lönesänkning måste föregås av förhandlingar. För att sänkningarna ska kunna träda i kraft säger företaget upp de anställda, och återanställer dem sedan med den nya, lägre lönen. Ann-Catrine fortsatte att jobba med bibehållen lön under uppsägningstidens sex månader. Något som hon beskriver som ”en nagel i ögat” på åkaren, Katarina von Schéele. Ann-Catrine suckar djupt. Nu började det som hon beskriver som trakasserier: hon kunde beordras att komma in till kontoret ögonblickligen, trots att hon satt på Arlanda och väntade på returkörning. Plötsligt fick hon ett strikt schema att hålla sig till, tidigare hade hon haft mycket att säga till om när det gällde arbetstiderna. Enligt Ann-Catrine gällde förändringarna bara henne. I augusti 2001 blev hon, som sista chaufför, tvungen att gå med på sänkt procentlön. – Det är inte så lätt att hitta en annan åkare, och jag var tvungen att få pengar till hyra och mat. Jag bestämde mig för att lägga mig platt och bli snäll. Ann-Catrine höll sig undan konflikter, gjorde sitt jobb och var tyst. Det gick ganska bra. Men en novemberdag 2001 kom hon inte upp ur förarsätet. Med diagnosen diskbråck blev Ann-Catrine sjukskriven i väntan på operation. I våras ville hon komma tillbaka, efter tre och ett halvt års sjukskrivning. Hon ringde Katarina von Schéele och frågade om det gick bra, och fick svaret att det bara var att komma när hon skaffat ett nytt förarbevis. Eftersom Ann-Catrine varit borta längre än tre år var hon tvungen att uppdatera sina kunskaper. Men i början av mars fick hon ett brev från Taxi Stockholm: hon var inte antagen till utbildningen som krävs för att få köra. Åkaren Katarina von Schéele är också ordförande i den ekonomiska förening som äger Taxi Stockholm. Ann-Catrine är övertygad om hon påverkat och satt stopp för utbildningen. – Taxi Stockholm säger att de har ett skriande behov av 600 förare, varav 150 kvinnor. Det är solklart att von Schéele ligger bakom. Den 26 april i år fick Ann-Catrine sparken av personliga skäl. Som förklaring anges den saknade behörigheten, men Ann-Catrine tror att det är hennes fackliga engagemang och att hon sagt ifrån om lön och annat. Hon är bitter. – Katarina von Schéele har tagit bort min näring för all framtid. Jag är faktiskt väldigt samarbetsvillig. Ska jag inte få säga till när något är fel? Utestängd Att söka sig till ett annat taxibolag är inget alternativ menar Ann-Catrine. – Om jag söker hos Kurir eller Taxi 020 kommer de fråga varför jag lämnat Taxi Stockholm. Alla vet ju att de är bäst i den här ruttna branschen. Och frågar de efter referenser så får de ju höra Katarinas story. Jag är helt utestängd. I mars och april i år hölls lokala förhandlingar som slutade i oenighet. Datum för central förhandling om uppsägningen sattes till den 23 juni. (På grund av Transportarbetarens pressläggning hinner tidningen inte redovisa resultatet.) Arbetsgivaransvaret i den här typen av fall är luddigt och öppnar för godtycke. Chaufförerna är anställda av enskilda åkare som har transportörsavtal med Taxi Stockholm. Avtalet kräver att förarna har en specifik förarlicens, och om beställningscentralen anser att föraren inte ska få förnyad licens ligger ansvaret för uppsägning på åkaren. Det kan räcka med ett klagomål från en kund för att beställningscentralen ska porta en chaufför. Komplicerad fråga Christer Pehrson, central ombudsman på Transport, säger helt krasst att det inte finns någon anställningstrygghet i de här fallen. Det har förts diskussioner på förbundet om att driva ett ärende av detta slag till Arbetsdomstolen, men frågan är komplicerad. – Om vi förlorar så öppnar det dörrarna för arbetsgivarna. Det kan vara dumt att bekräfta med en dom. Enligt Pehrson är det inte speciellt vanligt att tvister av detta slag går till central förhandling. Oftast finns det legitima skäl bakom avstängningen, det kan handla om rattfylla eller annat oacceptabelt beteende. Att Ann-Catrine Bejtoft fått beskedet att hon inte får förnyad legitimation hos Taxi Stockholm på grund av ”många sökande och en stark konkurrens” fnyser Pehrson åt. – Det är bara skitsnack, de söker ju folk hela tiden, säger han. En titt på företagets hemsida bekräftar att det finns behov av chaufförer. Regelbundet hålls informationsträffar för intresserade. På Stockholms gator rullar taxibilar med klistermärken som upplyser om att man söker nya förare. Pia Hillerberg på avdelningen för marknad och medlemsservice är den som undertecknat avslaget på Ann-Catrines föraransökan. Hon vill dock inte uttala sig, utan hänvisar till Katarina von Schéele. Hon i sin tur säger sig inte känna till vad som står i avslaget. – Jag har enbart kontaktats som referenslämnare i egenskap av arbetsgivare och har ingenting att göra med att hon inte får gå utbildningen. Det får Taxi Stockholm svara på. Nu väljer Pia Hillerberg att svara. Hennes förklaring till nekandet är att förarna måste uppfylla vissa kriterier. Ann-Catrine Bejtoft fick skriftligt på att hon inte fick gå utbildningen på grund av konkurrensen. Men ni söker ju fortfarande chaufförer? – Ja, visserligen, men vi vill ha människor med rätt profil. Personlig bedömning Den personliga bedömningen, eller profilen, grundar sig på exempelvis tidigare erfarenheter, attityd och referenser. Ann-Catrine Bejtoft har kört i Stockholm sedan 1984, med andra ord föll hon varken på lokalkännedom eller bristande erfarenhet. Pia Hillerberg vill inte uttala sig om det enskilda fallet, men tillägger: – Då var det den personliga bedömningen som gjorde att hon inte kom med. Åkaren och ordföranden Katarina von Schéele vill inte uttala sig om uppsägningen innan den centrala förhandlingen är klar. Beskyllningarna om särbehandling och trakasserier säger hon sig inte känna igen, och beskriver dem som makalösa. – Facket och Ann-Catrine får påstå vad de vill. Det stämmer inte. Däremot bekräftar von Schéele att hon vill bli av med Bejtoft. – Naturligtvis vill jag bli av med henne, hon har ju inte behörigheten. ”Gäller alla förare” Katarina von Schéele säger att Taxi Stockholms regler gäller alla förare. Har man inte kört på tre år måste man gå utbildningen igen, oavsett anledningen till uppehållet. Att hennes uppdrag som ordförande i den ekonomiska föreningen skulle ha något samband med att Ann-Catrine Bejtoft nekas kursen förnekar von Schéele bestämt. – Jag är mycket noga med att skilja på rollerna som åkare och ordförande, även om facket verkar ha svårt att förstå det. Ann-Catrine Bejtoft drar en djup suck vid köksbordet. Till en början vågade hon inte tro speciellt mycket på den centrala förhandlingen. Nu hoppas hon att den ska ge henne behörigheten tillbaka. – Vid fyllda 60 år kan jag inte räkna med att få något annat jobb. Jag är en loser på arbetsmarknaden, säger hon. Minna Mäki
|
|
|
|
|||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||
|
 |
![Show details for [<font style="font-family:arial,verdana,geneva; font-size:11px; font-weight:bold">]2010[</font>]](/icons/expand.gif){kind=icon}
