|
|
|
|
|
Bortamatch MAI, WTO, Doharundan, FTAA, GATS… kärt barn har många namn. I alla de förhandlingar om de globala handelsreglerna som genomförts de senaste åren, har grundtråden varit densamma: i-världens bolag vill ha tillgång till u-ländernas marknader. Därför måste tullregler och skatteregler luckras upp. Som i alla förhandlingar, inte minst de fackliga, är grundprincipen: stark in, stark ut. Det gör också att EU kan återanvända samma löften om och om igen – exempelvis det om att bryta upp jordbrukspolitiken och exportstödet. ”Vi kan ta bort stödet men då måste ni släppa på skattenivån för utländska företag” kunde det låta ena året. Nästa år: ”Vi kan ta bort stödet men då måste ni privatisera gastillgångarna”. Som att stoppa en femkrona med fisketråd i en p-automat. Gång på gång. För något år sedan avslöjades att EU – därigenom också Sverige – hade upprättat detaljerade listor på exakt vilka branscher i exakt vilka länder som skulle öppnas för EU:s bolag. Då ansågs det fullständigt självklart att u-ländernas vattenförsörjning skulle privatiseras och läggas i händerna på europeiska eller amerikanska bolag. Att den fattiga lokalbefolkningen kanske vill behålla sitt billiga vatten, och ibland högljutt protesterade, togs mindre notis om. De är ju bara motsträviga protektionister, decimaler i den globala uträkningen. Svarta Maja brukar inte heja på de nyfrälsta frihandelsvännerna, de unga pojkarna med glansiga ögon som tror att världen blir ett fredligt miljöparadis bara vi transporterar chipsen från Bulgarien i stället för Filipstad. Och det är ovanligt att hamna på samma sida som George W Bush, men det har nu hänt. Statliga Dubai Ports ville köpa ett antal amerikanska hamnar. Bush hävdade att det inte fanns några riktiga skäl att stoppa hamnaffären och att den hade kunnat hjälpa USA:s relation till arabvärlden. Motståndarna plockade fram grumliga argument om nationens säkerhet, och soffprogrammen i TV visade ”roliga” bilder på konstiga araber med underförstått budskap ”inte kan vi väl lämna över våra hamnar till såna här”. Affärerna stoppades. Liksom när det kinesiska oljebolaget Sinnouk förra året ville köpa USA-jätten Unocal. Eller när den indiska ståljätten Mittal inte fick köpa franska Arcelor. Så, ve det u-land som tar sig ton. Ve dem som på samma sätt försöker få tillgång till ”våra” saker. |
|
|
|
|||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||
|
 |
![Show details for [<font style="font-family:arial,verdana,geneva; font-size:11px; font-weight:bold">]2010[</font>]](/icons/expand.gif){kind=icon}
