|
|
|
|
|
Intervjun med Drude Dahlerup, professor i statsvetenskap, Stockholms universitet Hela EU-projektet kan stanna av Den 16-17 juni genomfördes EU:s toppmöte efter nejresultaten i Frankrikes och Hollands folkomröstningar. Beskedet är att ratifikationen av den nya EU-konstitutionen nu tar paus för ”reflektion och eftertanke”. Tre folkomröstningar skjuts upp. – Jag är inte lugn förrän konstitutionen är officiellt dödförklarad. Professor Drude Dahlerup har varit med i EU-svängarna tidigare. Hon tar emot på tjänsterummet, traditionsenligt inrett med väggfärgen ”bokryggar”. Sedan 1998 innehar Drude Dahlerup en professur i statsvetenskap, med inriktning på genusforskning, och har just gått igenom årets examinationsprocesser på Stockholms universitet. Som en portalfigur för den danska EU-kritiken var egentligen hennes plan att nu ägna sommaren i hemlandet med kampanjarbete inför höstens folkomröstning om EU-konstitutionen. Men nu har den skjutits upp på obestämd tid. Den danska grundlovens paragraf 20 påkallar folkomröstning när landets suveränitet överlämnas till internationella organ. – Till skillnad från Sverige har det inte varit någon tvekan om att EU-konstitutionen ska gå till folkomröstning. Ja- och nej-sidan har varit överens om detta varje gång, fortsätter hon. Förutom kring Nicefördraget; då ansåg regeringens jurister inte att suveräniteten skulle påverkas. Vid det här laget har Dahlerup varit ledande på nejsidan i fyra danska folkomröstningar på åtta år. I två av dem blev det nej. – Det går att vinna trots att man har hela etablissemanget emot sig. Enligt EU:s egna spelregler kan inte ett fördrag träda i kraft förrän alla medlemsstater godtagit det. I juni 1992 röstade Danmark nej till Maastrichtfördraget och Drude Dahlerup ser paralleller till dagens utveckling. – Det liknade väldigt mycket vad som händer nu. Efter den folkomröstningen åkte utrikesministern till ett EU-toppmöte. Men i stället för att säga ”nu är det stopp” var budskapet ”gå ni vidare med ratifikationsprocessen, så får vi ordna med det danska problemet sedan”. – Det gjorde han dagen därpå, medan vi på nejsidan fortfarande jublade! Och året därpå – med fyra undantag som senare vattnats ur – fick regeringen sitt ja i nästa danska folkomröstning. Samma sak hände efter Irlands nej till Nicefördraget i juni 2001. – I praktiken sade deras statsminister att folket hade röstat fel och att det skulle rättas till. Även Irlands regering hanterade folkets nej som ett problem att övervinna, inte som ett mandat att följa. Ratifikationsprocessen gick vidare och i oktober 2002 röstade irländarna ”rätt”. Denna gång tycks också Frankrike och Hollands regeringar ha lämnat sina befolkningars nej utanför dörren till toppmötesrummet. – Det är ett halvt déjà-vu, att Frankrike och Holland inte går ut och säger ”nu är det slut”. I stället läggs nu EU-konstitutionen i vänteläge, för en period av ”eftertanke och diskussion”. Ratifikationsprocessen, alltså ländernas formella godkännande, har getts ytterligare ett år, till 2007, och nästa höst ska EU-ledarna diskutera situationen igen. Tre folkomröstningar skjuts nu upp: i Danmark, Storbritannien och Tjeckien. I dessa länder hade en tydlig nejvind börjat blåsa. Luxemburg, EU:s ordförandeland, röstar dock som planerat den 10 juli. – Danmark skulle ha röstat den 27 september. Kampanjpengarna är redan utdelade och informationsmaterialet tryckt. Det är ett väldigt konstigt läge. Vad vi ser nu är inte en tankepaus för enbart konstitutionen utan kanske för hela EU-projektet, enligt Dahlerup. – Den förre franske presidenten Mitterrand sade en gång att EU är som en cykel: den måste ständigt röra sig framåt eller falla omkull. Jag tror han har rätt, som projektet sett ut hittills. Den senaste femtonårsperioden har EU varit i konstant rörelse med ständigt nya fördrag och fler medlemsstater. Riktningen har varit entydig: mer centralisering och integration, fler politikområden som flyttas upp på EU-nivå, och mer av samma politiska innehåll, menar hon. – Det ska gå framåt, men man kan fråga sig när vi egentligen är ”framme”. Konstitutionen var tänkt som kronan på verket. Men omröstningarna i Frankrike och Holland visar att folk börjat reagera, fortsätter Dahlerup. Resultaten har tolkats som att det ”egentligen” handlade om inrikespolitik; missnöje med regeringen, EU-avgiften, lönedumpande polacker… Ja, det mesta utom själva konstitutionen. Kanske ett nej inte är ett nej ändå, menar exempelvis Luxemburgs premiärminister Juncker som efter toppmötet sagt att ”valmanskåren inte insåg att det konstitutionella fördraget var ägnat specifikt åt att möta deras oro, och det är därför vi nu behöver en tid av förklaring för att förklara detta för våra medborgare”. – Det är faktiskt rent stalinistiskt det där, kommenterar Drude Dahlerup. Ett annat exempel är argumentet att konstitutionen är så svår att bara politikerna kan förstå den. – Det är en attityd av ”follow your leader”, följ ledaren. Något vi hörde i Danmark redan 1992. EU-topparnas argument tyder på en upprörande demokratisyn, menar Dahlerup: En röst är en röst – oavsett vilket motiv eller vilka kunskaper som ligger bakom. – Om man till exempel skulle säga ”du får bara rösta till riksdagen om du vet hur många ledamöter den har” så tror jag att folk med rätta skulle bli upprörda. SVT:s Uppdrag Gransknings nyligen genomförda enkät bland riksdagspolitikerna visar för övrigt att de inte är ett dugg bättre än vanligt folk, påpekar hon. Drude Dahlerup hävdar bestämt att väljarna i Frankrike och Holland var välinformerade efter intensiv debatt, och resultaten var dessutom tydligt tolkningsbara. Det var inte, vilket påståtts, extremhögern som ledde kampanjerna på nejsidan utan vänsterpartierna, en del fackföreningar och Attac. Och det var med deras argument folk fattade sina beslut, fortsätter hon och hänvisar till undersökningar som gjorts i såväl Frankrike som Holland. Enligt opinionsinstitutet Ipsos var det exempelvis ungdomarna och arbetarna som i Frankrike röstade nej, cheferna och de äldre ja. Tre av fem nejröster kom från vänstersympatisörer, en av fem från extremhögern. Skälet är enkelt: vad som står i konstitutionen, menar Drude Dahlerup. – Problemet är att den inte bara uttrycker spelreglerna för politiken utan också innehållet, vilken politik som ska föras. Konstitutionen sätter prisstabilitet, fortsatta privatiseringar och avregleringar som mål, förklarar hon. Överst bland målsättningarna finns EU:s fyra friheter: den fria rörligheten för varor, kapital, personer och tjänster. Det finns också sociala målsättningar inskrivna, exempelvis full sysselsättning, men ”mer tolkningsbara”. – När det gäller marknad och ekonomi, är konstitutionen väldigt precis. Och när EG-domstolen ska tolka principerna, vinner de mer preciserade delarna över de allmänt formulerade, fortsätter Dahlerup med den så kallade Cassis de Dijon-principen som exempel. I denna centrala dom från 1978 tolkades varors fria rörlighet som att om en vara godkänts i ett EU-land, är den också godkänd i alla andra EU-länder. – Det betydde att nationella skyddslagar, som kan vara framarbetade under hundra år, försvann i ett nafs. Tjänstedirektivet är ”exakt samma sak” men nu för tjänster, menar Dahlerup. Konflikträtten kan bli nästa sak som ställs mot den fria rörligheten – och riskerar förlora. – Domen i Vaxholmsmålet blir extremt viktig, säger hon, som inte vill vara alltför pessimistisk men ”fruktar” EU-domstolens utslag. Det har diskuterats att lyfta ut stora delar ur förslaget och klubba igenom dem som anses mindre kontroversiella. Eller att mer informellt genomföra olika delar – exempelvis posten som gemensam utrikesminister – men inte i samlad form. Tyder då inte EU-topparnas uttalanden på att de ändå vill fortsätta framåt, när det lugnat ned sig, med hela konstitutionen? – Så pessimistisk vill inte ens jag vara, då skulle det bli revolution. Denna gång är det nämligen två länder i EU:s hjärta – inte ett litet land i utkanten – som satt sig på tvären. Drude Dahlerup tror att konstitutionen, som samlat paket, är död. EU-cykeln har tappat styrfart, och kan trilla. – Nu vore det dåligt om EU-kritikerna inte gör något utan bara väntar. I augusti ordnas ett internationellt möte med nejkampanjerna från Frankrike, Holland, Danmark med flera länder. Målet är att hitta ett gemensamt ”centrum-vänster-nej” och en större diskussion om EU:s former och politiska innehåll. Med sikte på ett direktvalt konvent för att utarbeta nya spelregler. – Vi måste diskutera hela projektet. Målet måste vara ett mer jordnära europeiskt samarbete där alla inte måste vara med på allt. Konstitutionen speglar enligt Dahlerup motsatsen – ett ”klubbtänkande” med hårda och allomfattande regler för klubbens medlemmar. – Men också att man drar en väldigt skarp linje mellan vem som är med i klubben och inte. Mattias Håkansson
|
|
|
|
|||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||
|
 |
![Show details for [<font style="font-family:arial,verdana,geneva; font-size:11px; font-weight:bold">]2010[</font>]](/icons/expand.gif){kind=icon}
