|
|
|
|
|
 Varning, varning! Ibland är man inte så spirituell. Särskilt inte när huvudet är proppfullt av snor och världen utanför fönstret sedan fyra månader är täckt och igenpluggad av snö. Det är ungefär dessa två storheter, jag höll på att skriva snorheter, som får plats i mitt medvetande just nu. I nyheterna kacklar virusskräcken och råmar galna-kodödsmedvetandet. En mycket klok forskare, intervjuad i Agenda, försökte få mig att förstå att det inte finns några proportioner på denna västvärldsskräck. Att de sjukdomar som verkligen marterar folk i andra delar av världen inte är ett dugg nyhetsmässiga, inte det minsta spektakulära. Det kan handla om miljoner små barn i Afrika som dör av diarré. Eller av lunginflammation. Sjukdomstillstånd som mycket enkelt kan stoppas upp och botas med rätt läkemedel och hyfsad kost. Men som inte bryter några löpsedlar eller blir till samtalsämne över kaffebordet på jobbet dagen därpå. Vem vill prata om sånt till semlan? Aldrig någonsin tidigare i historien har väl nyheter och i synnerhet kvällspress kastat sig över varje tillfälle att få just mig att undra över min dödlighet. Är det inte chips så är det köttfärs, man kan till och med gå omkring med en genomliden hjärtinfarkt utan att veta om det! Hur känns inte det? Eftersom jag som sagt inte är så spirituell för närvarande, med ett huvud som en boxares sandsäck, så finner jag inget annat att säga än att alltihop beror på girighet. Och prestige. En av bonusdirektörerna sa för ett tag sedan att en klapp på axeln, ett muntligt beröm i de här kretsarna, det betyder absolut ingenting. Niente. Null. Nothing. Allt handlar om vad du konkret får till för avtal, kort sagt vilka stålar det handlar om. Siffror på papper och på konton. Det är endast detta som talar om var just du befinner dig i hierarkin, i det stenhårda rejset efter bekräftelse. Dessa män, jag höll på att skriva människor, men faktum är att rent procentuellt handlar det så gott som alltid om män, har redan så dom klarar sig. Och så frun klarar sig. Och så barnen klarar sig och så barnens respektive och deras barn klarar sig. Nu läser jag i Dagens Industri att bonusjakten ökar i företagen igen. Och hur ser det då ut ute i världen? Så klart det är samma. I Italiens gröna land med små citroner gula. I Amerika med sina kaliforniska russin och sin bilindustri. I Brasilien där biffkorna tar regnskogarnas plats. I Tyskland. I Kina. I Indonesien, överallt samma jakt efter prestige och siffror på konton. Och hur ska nu mitt tjocka huvud få ihop denna förkylda text så full av snor och snötrötthet? Så led på vinter och kalla fötter. Det gäller att inse, att inte bara en gång utan varje gång man går och handlar, man tar bilen till stan, man läser en kvällsblaska, man kastar soporna, man köper en antirynkkräm, man väljer en läderväst så påverkar valet omvärlden. Påverkar på vems konto siffrorna stiger, påverkar hur enskilda människor har det mycket långt borta i en skofabrik i Kina, på en teplantage i Sri Lanka. Visst är det jobbigt? Ibland känns det alldeles ogörligt. Men det måste göras. Det är dessa konsumentval som är så specifika för vår tid. Detta ständiga individuella väljande. Köpa eller inte köpa. Köpa billigt eller bra. Storpack eller ekologiskt. Invant eller rättvisemärkt. Valfriheten. Den innebär sannerligen inte att man är fri från att göra val. Man kommer inte undan. Man är inte fri från att välja men någorlunda fri att fatta ett hyggligt val bland de valmöjligheter som finns. Kerro Holmberg
|
|
|
|
|||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||
|
 |
![Show details for [<font style="font-family:arial,verdana,geneva; font-size:11px; font-weight:bold">]2010[</font>]](/icons/expand.gif){kind=icon}
