Kämpar för livränta efter rån

NR 3 Mars 2005


2010 2009 2008 2007

Ansvarig utgivare

Jan Lindkvist

Webmaster

Christina Ahlund Sätterberg

Redaktörer

Björn Wiberg

Justina Öster

Postadress:

Box 714
101 33 Sthlm

Tel: 010-480 33 00

Fax: 08-723 00 76

Ring d.a.media.

Tel: 08-786 03 34

Förbundet

A-kassan

Medlemsportal

Lars Sjögren och Roland Andersson.

Kämpar för livränta efter rån
De rånades två gånger inom loppet av en månad. Nu har de kämpat mot försäkringskassan i två år.
Roland Andersson och Lars Sjögren, värdeväktare i Malmö, efterlyser en komplett incidentberedskap, gärna i facklig regi. Att klara den akuta krisfasen är nämligen en sak. Att bli hel som människa, och att orka med de juridiska och ekonomiska striderna, det är något annat.

Tillsammans hade de över 30 års väktar- och värdetransporterfarenhet bakom sig. Denna sena septemberkväll 2001 skulle de ladda pengar i en bankomat på Nydala i Malmö.
Lars Sjögren befann sig bak i Securitasbilen med pengarna. Kollegan sedan flera år, Roland Andersson, satt fram när en beväpnad rånare krävde att han öppnade.
Lars fick en panikartad förvarning, innan bakdörren öppnades. Där stod rånaren med ett vapen som riktades mot Lars huvud.
– De där sekunderna… säger Lars och tar en paus. Hela livet svindlade förbi.
Exakt fyra veckor gick, innan det åter hände. Lars hade återgått i tjänst fyra dagar efter det första rånet – för att normalisera tillvaron – medan Roland nu gjorde sitt första pass efter två veckors ledighet.
Denna gång hade de ytterligare en väktare med sig, under utbildning. Och de befann sig inne i rummet bakom bankomaten hos Föreningssparbanken vid Södervärn. Bakom ett säkerhetsfönster – men det hjälpte inte. En hög smäll, kanske ett skott?, fick dem att kasta sig ned på golvet.
Någon tog sig in genom det ”säkra” fönstret med en brandyxa. De tre väktarna flydde inåt i lokalen. Den första dörren var låst och de sprang, övertygade om att de var förföljda, uppför en brandtrappa där de möttes av ännu en låst dörr. Medan tre rädda väktare tryckte ovanför trappan, hann rånarna få med sig bytet.
Det tog 17 minuter innan polisen kom till platsen. Extra bittert i sammanhanget, eftersom polisen tidigare haft indikation på att något var i görningen och haft extra uppsikt över värdetransporterna i några dagar.
Det kallas posttraumatiskt stressyndrom och har under senare år blivit ett etablerat vetenskapligt begrepp, exempelvis för flyktingkvinnor som utsatts för våldtäkter under krig eller barn som sett sin familj dödas. En sådan plötslig och brutal upplevelse sätter under lång tid sina spår; exakt hur är individuellt.
– Vi är rena och hela och snackesaliga, men ingen människa kan föreställa sig vad vi gått igenom och vad som finns härinne, säger Lars Sjögren och pekar på sitt huvud.
Rädslan finns kvar
Att det bara var fyra veckor mellan de två rånen gav minimalt med tid till psykisk återhämtning och bearbetning.
Rädslan finns kvar
– Jag vill inte vara ute på kvällarna över huvud taget. Och jag ser alltid till att lämna en lampa tänd, säger Roland.
– Hustrun blir fruktansvärd störd på mig varje gång vi är ute och promenerar. Där går jag hela tiden, som en orolig hund, och kollar bakom mig och i buskarna, berättar Lars.
Deras upplevelser präglar också deras familjer, något som tenderar att glömmas bort.
– Min äldsta dotter blir jättenervös varje gång hon hör talas om ett rån, och ringer mig oroligt, säger Lars.
– Och där ska man stå, som den trygge fadern i huset, säger Roland.
Tidigare arbetade Roland och Lars på de mer avancerade tjänsterna; ATM-laddning av bankomater, boxtömning och hämtningar.
Nya tjänster kommer och går, som de inte kan söka. Nyligen har Roland återgått till en lättare variant av sin tidigare tjänst – men med mycket mindre pengar i omlopp och på dagtid. Lars sitter kvar och kör lågriskbil åt Skånetrafiken – ”ett mellanting mellan värde- och budbil”.
– Det ligger som ett lock i mitt liv att jag inte kommer någonstans över huvud taget. Jag jobbar med något jag egentligen inte vill, något som egentligen är ett nybörjarjobb.
Efter det andra rånet, och efter samtal med psykolog, kom beslutet som sedan blev juridik: Lars och Roland omplacerades från natt- till dagtjänst.

Vill inte jobba natt igen
Och där kunde det ha stannat; Lars och Roland vill, kan, inte återgå till nattjänst och de fick ju lite krisbearbetningshjälp och engångsersättning.
– Men jag och Roland tittade lite längre – vad betyder detta för våra framtida liv och yrkesliv?
De uppskattar att de förlorar mellan 3 000 och 5 000 kronor i månaden mellan dag och nattpass. Så de gick till försäkringskassan för att få beslut om livränta för att täcka den inkomstskillnaden.
Kassan avslog deras begäran och de vände sig till Transport. Avdelningen tog upp frågan och hjälpte till, men förbundskontoret nekade rättshjälp eftersom man trodde att fallen var utsiktslösa. Rättshjälpen kostar stora pengar och läggs främst på dem som bedöms ha en rimlig chans att vinna.
Men Lars och Roland drev själva sina överklaganden till länsrätten – och i somras vann de. Det medicinska underlaget visar ”entydigt” att Lars och Roland är offer för posttraumatiskt stressyndrom, enligt länsrätten, som bollade ärendet tillbaka till Försäkringskassan för att räkna ut de rätta livräntebeloppen.
Kassan överklagade i stället till kammarrätten. Vid det här laget beviljade Transport rättshjälp och de företräds nu av juristen Jan Stridsberg på LO-TCO Rättsskydd.
Kassan hävdar att livränta inte ska beviljas eftersom de två kan bli fullt återställda och återgå till nattarbete – deras tillstånd kanske bara är tillfälligt. Dessutom är nattarbete och dess risker en arbetsmiljöfråga som faller på arbetsgivarens ansvar och ska inte skyfflas över på samhället, menar kassan.
Men enligt Jan Stridsberg gäller det första resonemanget bara vid prövning av rätten till förtidspension – inte livränta. Och arbetsgivaransvaret i Arbetsmiljölagen och kompensation för inkomstförluster är två helt skilda saker, betonar han.
– Här handlar det om två väpnade rån och posttraumatiskt stressyndrom. Då blir det helt absurt att prata om ”vanligt” arbetsmiljöarbete.
Han, liksom de två väktarna, är optimistisk.
Skriftväxlingen är avslutad och kammarrättens beslut tros komma inom någon månad. Men även om de vinner, återstår att fastställa livräntans storlek, och det kan i sin tur bli mer juridik, tror Roland Andersson.
– Det blir en vända till hos Försäkringskassan, det är jag övertygad om.
Oavsett utfallet, har Lars och Roland fått troligen unika erfarenheter i att bearbeta rånens efterbörd – både ekonomiskt och psykologiskt.
– Vi har haft varandra som psykologer och terapeuter. Eftersom vi åkt så många hundra mil tillsammans, har vi hunnit prata en hel del, säger Lars Sjögren.
Vore det inte för detta, är åtminstone Roland övertygad om att han ensam inte skulle orkat driva sitt fall mot försäkringskassan.
Men det paradoxala blir att denna självhjälp nu vänds emot dem: hade de inte försökt fortsätta arbeta utan bara låtit sig bli offer, skulle det inte varit någon tvekan om deras rätt till livränta, menar de.
– Det ska fan vika ned sig. Men det kanske är en generationsfråga, säger Roland Andersson.
De räknar snabbt ihop kollegor som råkat ut för rån; med dem själva ett dussintal, varav tre finns kvar i jobbet.
– Talar vi om Securitas som bolag, vet vi att det finns många människor som drabbats. Var har de tagit vägen, hur mår de nu?
Deras kollega från rånet på Södervärn slutade. Många försvinner ut i en psykologisk och jobbmässig halvtillvaro.

”Det är efteråt man behöver hjälp”
– Arbetsgivaren gör vad de ska, de första dagarna. Men det är bara längs en liten del av hela strecket – det är efteråt som man behöver hjälp, säger Lars.
Strecket är långt, i tid räknat, och brett, i vilka områden som måste täckas: såväl pappersexercis och försäkringar som det psykologiska och långsiktiga stödet till offret och familjen. Och det gäller i flera branscher.
– Oavsett om du är tidningsbud, väktare eller vad det är, så är det samma grej du måste gå igenom, säger Lars.
Bägge har skyddsombudsuppdrag och har vid kurser hört diskussioner just om behovet av samlad kunskap kring vad som ska göras när det mest akuta läget är förbi.
– Bygg en hel incidentberedskap där facket finns med, efterlyser Roland.
Transport finns via TYA med i GOS-projektet, God Säkerhet i bevakningsbranschen. Det projektet, och de vanliga avtalskontrollerna, borde kunna utökas. Den som själv varit med om – och tagit sig igenom – trauman har erfarenheter som kan vara ovärderliga för andra, menar Lars Sjögren.
Skulle han själv kunna åka runt och exempelvis hålla föredrag?
– Javisst, säger Lars Sjögren utan att tveka.

Mattias Håkansson

Lars och Rolands råd till dig som drabbas

Jobba på rätt sätt, följ instruktionerna. Tumma inte på detta även om arbetsbelastningen är hög. Skulle något hända, har du garderat dig mot att behöva kämpa med dina egna skamkänslor (”varför gjorde jag så där”) eller att arbetsgivare och försäkringsbolag kan vända dina tidigare misstag emot dig.

Erkänn att du är drabbad – spela inte tuff. Sök hjälp, ta kontakt, stäng inte in dig.

Nöj dig inte med ett nej. Folk tror att det är fult att ställa krav på en försäkring, men det är just vad de inbetalda premierna är till för.

Kräv förståelse för din utsatthet, och ditt behov av rehabilitering. Var medveten om att det kan vara en lång process, stäng inte någon dörr för tidigt.

Få allting dokumenterat skriftligt. Efter ett par år har du annars glömt.

Förvissa dig om (kräv) att din chef vet vilken pappersexercis som måste göras. Alla papper till Afa, Brottsoffermyndigheten, Försäkringskassan och så vidare måste gå i väg rätt.