|
|
|
|
|
”Regeländringen gör ingen skillnad för arbetsskadade” Den 1 juli är det tre år sedan beviskraven för arbetsskador ändrades, efter kritik mot 1993 års hårdare lagstiftning. Enligt Bo-Gunnar Hemtke, jurist på LO-TCO Rättsskydd, grundade sig kritiken på en felaktig analys. Han tror inte att fler kommer att få sina arbetsskador godkända när lagen prövas enligt de nya reglerna. Lagen om arbetsskadeförsäkring (LAF) trädde i kraft 1977. Från början innebar den en tvåstegsprövning. Enkelt kan man uttrycka det som att två frågor skulle besvaras. En var mer vetenskaplig: kan arbetet ha orsakat skadan? Det skulle finnas åtminstone sannolika skäl för det. Om svaret blev ja, var fråga två om arbetet orsakat skadan i det individuella fallet. Eller: ”Kan man få en ryggskada av att skjuta sopcontainrar framför sig? Har Kalle fått sin ryggskada av det, eller för att han ägnar sig åt bergsklättring på fritiden?” Svaret på fråga två skulle vara ja, om inte betydligt starkare skäl talade mot ett samband. Skaderegeln var förmånlig för den enskilde, eftersom bevisbördan låg på försäkringskassan. Praxisförändring Enligt juristen Bo-Gunnar Hemtke var tillämpningen sträng till en början, men ganska snart skedde en markant praxisförändring. – Mellan åren 1985 och 1990 blev man nästan förvånad om det blev ett avslag. I takt med att konjunkturnedgången förstärktes från sent 1980-tal, ifrågasatte allmänheten allt mer hur skattemedlen användes. Hemtke förklarar att de politiska vindarna och samhällsekonomin har stor betydelse för tillämpningen av en lag. Vi blev allt mer krismedvetna, och tyckte helt enkelt att finansieringen av arbetsskador hade blivit för dyr. – När den skärpta lagändringen trädde i kraft 1993 hade i praktiken en striktare tillämpning redan använts i tre år. Även efter 1993 fanns tvåstegsbedömningen kvar. Skillnaderna var att i steg ett skulle det finnas en hög grad av sannolikhet för ett samband och i steg två skulle övervägande skäl tala för ett samband. – Många tycker kanske inte att det kan vara så stor skillnad mellan sannolika skäl eller hög grad av sannolikhet, men den skärpningen fick stor betydelse i rättstilllämpningen. Enligt Hemtke blev nu besvär i rygg och nacke, som ansetts som självklara arbetsskador för exempelvis truckförare och yrkeschaufförer, svåra att få igenom. Kraftig minskning Lagändringen var inte tänkt att innebära någon skillnad när det gäller försäkringskassans bevisbörda. Men i praktiken blev det så. – Om inte försäkringskassans utredning pekade på en hög grad av sannolikhet, var den skadade tvungen att bevisa sambandet. 1993 års lagstiftning innebar en kraftig minskning av antalet godkända arbetsskador. Kritiken har därför riktats mot de strängare reglerna. Enligt Hemtke är inte dessa den enda orsaken. En lika viktig förklaring är att den så kallade arbetsskadesjukpenningen slopades vid halvårsskiftet samma år, samtidigt som en ny regel infördes. Nu skulle arbetsskador inte prövas förrän det var dags för utbetalning av livränta. Något som blir aktuellt först vid pensionsprövning, eller för den som tvingas ta ett sämre betalt arbete på grund av en arbetsskada. Effekten blev att det kunde dröja flera år efter skadans uppkomst innan försäkringskassan prövade om det verkligen var fråga om en arbetsskaada. Då krävdes fortfarande att övervägande skäl talade för att besvären beror på arbetet. Skador hann bli gamla I och med den försenade prövningen hann skador bli gamla. Uppenbara fall som exempelvis en ryggskada efter ett lyft blir allt svårare att bevisa som orsakad av arbetet ju längre tiden går. Följden blev att försäkringsläkarna allt oftare satte skador i samband med ett naturligt åldrande, och inte arbetet. Hemtke tar ett exempel från idrottsvärlden. – Om man springer Stockholm Marathon är det naturligt att man har ont i benen en vecka efter. Men om man fortfarande känner smärta efter ett år är det svårare att bevisa ett samband med löpningen. År 1988 godkändes drygt 88 procent av de anmälda arbetsskadorna, den högsta andelen i lagens historia. Därefter sjönk andelen bifall. 1993, det första året med den förändrade lagen, godkändes 64 procent. Andelen sjönk ytterligare fram till bottenåret 1995, då mindre än hälften av de anmälda arbetsskadorna godkändes. Kritiska röster höjdes snart, bland annat från LO. Många ansåg att bestämmelserna missgynnade kvinnor eftersom belastningsskador, som främst drabbar kvinnor, blev svårare att få godkända. Kritikerna pekade på antalet fall som föll redan på den första frågan, alltså om arbetet kan ha orsakat skadan. Stegen slogs ihop Den första juli 2002 skedde nästa förändring. De två stegen slogs ihop, nu skulle en sammantagen bedömning göras. Det innebar en väsentlig sänkning av kraven i steg ett, säger Hemtke, men tillägger att lagens lydelse i steg två är i princip den samma. Även efter ändringen måste övervägande skäl tala för att skadan har samband med arbetet, och sambandet ska finnas kvar när rätten till livränta prövas. – Rimligtvis borde det betyda att fler har lättare att passera det hinder som steg ett innebar, men samma krav finns kvar i steg två. Att domstolarna skulle döma på ett annat sätt nu är inte att förvänta. Skador som inträffade före den första juli 2002 bedöms enligt de gamla reglerna. Det kommer därför dröja flera år innan några konkreta rättsfall visar om lagändringen fått genomslag. Ingen större skillnad – Min erfarenhet säger mig att förändringen inte kommer att innebära någon skillnad i tillämpningen av lagen, säger Hemtke. Han tillägger: – Vill man ha en mer generös tillämpning krävs mer genomgripande förändringar än de som kom 2002. Minna Mäki
|
|
|
|
|||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||
|
 |
![Show details for [<font style="font-family:arial,verdana,geneva; font-size:11px; font-weight:bold">]2010[</font>]](/icons/expand.gif){kind=icon}
