|
|
|
|
|
”Jag skriver för att jag vill och måste…” Alla har vi varit barn en gång. Men alla minns det inte lika bra som Bruno Franzon. Han skriver om hur det är att vara elva år i romanen ”Lodjursträdet”.  Bruno Franzon med sin tidningsbudscykel. Bruno Franzon är tidningsbud i Värnamo. När han inte cyklar stan runt och delar ut tidningar skriver han berättelser och dikter. Debutromanen heter Lodjursträdet och handlar om 11-årige Petters sommarlov i Gnosjö, Småland, någon gång i början av sjuttiotalet. Ted Gärdestad snurrar på skivtallriken, Ronnie Hellström står i mål i fotbollslandslaget och man tuggar Riff och drömmer om att fylla moppe. Lodjursträdet är den hemliga plats dit Petter beger sig med sin bäste vän Harald för att de osedda ska kunna spionera på omgivningen. När de får veta att ortens gjuteri ska bygga ut och att lodjursträdet är hotat bestämmer sig pojkarna för att stoppa planerna. – Flera läsare har sagt att det är en glad och ljus bok och det stämmer nog även om det också finns mörkare undertoner i berättelsen, säger Bruno. Utgångspunkten till romanen fanns i noveller som han skrev för sju, åtta år sedan och som han sedan byggde ut till historien om Petter. Bruno växte själv upp i Gnosjö, småföretagarnas Mecka. Hans pappa hade plåtslageri och det har Petters pappa i boken också. Romanen är delvis självbiografisk. – Den är ett avtryck av mina innersta tankar och känslor men händelserna i boken är påhittade, säger han. Bruno började skriva som 16-åring och ett år senare fick han en dikt publicerad i Dagens Nyheter. Därefter har han fått dikter och noveller publicerade i olika tidskrifter och tidningar. – Jag skriver för att jag vill och måste. Det är ett sätt för mig att uttrycka mina känslor och min identitet. Nästa bok är redan klar. Den heter Nattglimmer och är en diktsamling som ges ut under våren 2004. Den har han arbetat med av och till under tio års tid. Som tidningsbud är han i farten sex nätter i veckan då han cyklar ut tidningar till två distrikt. Måndagar, tisdagar, torsdagar och lördagar kör han dessutom två rundor med reklamationer och på onsdagar och fredagar är distrikten utökade. – Jag är känd för att vara en slitvarg och jag är oerhört stolt över att vara tidningsbud, säger Bruno. Han har till och med en egen tidningsbudsfilosofi: – Meningen med livet är att cykla, säger han med ett garv. Han tillägger att han är en glad prick som ser ljust på tillvaron. Och det är också ljus och hopp han vill förmedla till sina läsare. – Det är faktiskt underbart att leva! Eva Britt Flatbacke
|
|
|
|
|||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||
|
 |
![Show details for [<font style="font-family:arial,verdana,geneva; font-size:11px; font-weight:bold">]2010[</font>]](/icons/expand.gif){kind=icon}
