|
|
|
|
|
Den nya arbetsmarknaden  I Västerås har Svensk Direktreklam tagit in daglönare, främst invandrare, som sorterar reklamblad för löner ned mot 30 kronor i timmen. "Det är slavarbete", säger en tidigare anställd. Transportarbetaren hälsade på och blev utkörd efter ett par minuter. Foto: Jan Lindkvist ”Slavfabriken” I en trång industrilokal i Västerås sorterar Svensk Direktreklam annonsblad. Jobbet utförs av daglönare, främst invandrare, som godtyckligt väljs ut bland köande vid dörren. Sorterarna arbetar på ackord, med löner som hamnar ned mot 30 kronor i timmen före skatt. – Jag har sett människor börja gråta när det öppnat lönebeskeden, säger truckföraren Joakim Andersson.  Joakim Andersson I Västerås och Enköpingsområdet sköter bolaget Västerås Mediapartner utdelningen åt Svensk Direktreklam. På lördagar och söndagar bär underbetalda distributörer ut annonsblad för bland annat Coop, Ica Maxi, On Off och Siba. Transportarbetaren har träffat flera tidigare anställda som beskriver rena slavvillkor hos Mediapartner, som ägs och drivs av Magnus Kristiansson. Det gäller utdelarna och i ännu högre grad de sorterare som plockar ihop bladen, innan buntarna körs iväg för utdelning till hushållen. Joakim Andersson började på Mediapartner i somras. Majid (fingerat namn) kom in i oktober. Båda blev ditskickade som gratis arbetskraft från Arbetsförmedlingen, genom så kallad praktikplats. – Företaget har satt i system att utnyttja bidragsanställda. Vi var omkring 15 som skickades dit på studiebesök samtidigt. Sju fick praktikplats, säger Joakim som liksom Majid nu har slutat på Mediaparter. Utnyttjades Praktikperioderna varade normalt två, tre veckor och arbetstiden var satt till sex timmar. Men Joakim och Majid berättar att de utnyttjades upp till 15 timmar per dag. – Vi jobbade som svin, säger Joakim och Majid inflikar att han fick höra att han måste jobba mer, om han hoppades på anställning efter praktiken. Joakim och Majid körde truck. Deras uppgift var främst att ta hand om trycksakerna som kom på pall och lasta upp dem på lagerhyllorna. Enligt Joakim anländer reklambuntarna i början av veckan. På onsdagar och torsdagar är det sedan dags för sorteringsarbetet. När Joakim skildrar sorterarnas arbetsvillkor är det som att flyttas tillbaka till 1800-talet: – På onsdagsmorgnarna stod 50–60 personer och trängdes vid ingången. Normalt var det omkring 40 som fick jobb vid sorteringsborden. Det fanns ingen turordning. Folk valdes ut på måfå: ”Du, du och du får jobb”. En del blev utan. Över 90 procent av de köande var invandrare, förklarar Joakim. Majid som själv kommer från Irak vet att det förekom asylsökande bland sorterarna. De som valdes ut fick lämna personuppgifter. Saknade någon fullständigt personnummer fick det bli en provisorisk lösning. Svensk Direktreklam har kollektivavtal med Transport. Avtalet gäller inte lagerarbete, utan bara körning och reklamutbärning. Ändå har Västerås Mediapartner brutit ut ett sorteringstillägg ur avtalet och skapat ett hemsnickrat ackord för sorterarna. Resultatet blir att även sorterarna får betalt per utdelningsdistrikt. Ett område med 500 hushåll som ska ha tio reklamblad vardera – alltså sammanlagt 5 000 blad – ger sorteraren knappt 120 kronor i bruttolön. – Det är rena slavarbetet, säger Majid. Vi hade människor som jobbade 20 timmar för ett par hundralappar. Det är inte mänskligt. En kompis till mig var också praktikant. Vid ett tillfälle jobbade han 24 timmar i sträck. När praktiken var slut fick han inte anställning. Motivet var att han inte kunde tillräckligt bra svenska. Joakim Andersson säger: – Det är en slavfabrik. Flera gånger såg jag människor som grät, när de hämtat ut sina lönebesked. De hade slitit onsdag och torsdag i en månads tid och sedan visade det sig bli kanske 600–700 kronor före skatt. – Vid varje löneutbetalning, varenda gång, var det människor som blev upprörda. Som sa att det måste ha blivit något fel med lönen. Det var hemskt att se. Transport och facket Hotell & Restaurang har tillsammans bistått en sorterare som fick 232 kronor i bruttolön för åtta timmars arbete. Efter skatt blev det 162 kronor, det vill säga 20 kronor i timmen. Ingen fast anställd Enligt Joakim jobbade 2–5 personer på lagret och som mest fanns 80 sorterare som desperat trängdes vid borden. Ingen hade fast anställning. Joakim reagerade tidigt över arbetsmiljön och utrustningen. Han fick inga skyddsskor eller kläder, bara en jacka. Inte förrän en kvinna fick foten överkörd av en truck kom skyddsskor. Sorteringborden står bara någon meter från lagerhyllorna med godspallar som väger uppåt ett ton. Enligt Joakim plockade truckförarna ofta ner pallar med en höglyftare samtidigt som ibladningsarbetet pågick nedanför. – Höglyften är i väldigt dåligt skick. Man var jämt orolig för att tippa eller tappa pallen. Vid ett tillfälle välte hela höglyften. Som tur var stod ingen under. Det krävdes fyra, fem personer för att resa upp den igen. Efter praktiken fick Joakim bara en behovsanställning. Lönen var 80 kronor i timmen. I efterhand har Transport hjälpt honom att få ut ytterligare 27 kronor i timmen – sammanlagt 16 700 kronor. Även Majid fick fel timlön. Han är också upprörd över hur arbetsledaren på golvet, en person vi kan kalla ”Ali”, hanterade tidrapporterna. – När jag kom med redovisningslappen brukade han säga att ”så här mycket har du inte jobbat”. Sedan strök han bort timmar. En timme lunch drogs alltid bort, trots att man aldrig hann ta riktig rast. – Så fort man satte sig brukade Ali komma och säga att det var för mycket att göra, att man måste börja jobba igen. Arbetsmiljön har ifrågasatts. Något personalrum finns inte. I stället har arbetsgivaren ställt upp några plåtskåp uppe på en avsats utan räcke. Bakom skåpen står ett litet bord med en mikrovågsugn. – När det var mycket jobb och många sorterare satt folk på golvet och åt, säger Joakim. Söker folk med bil Majid berättar att Mediapartner har skåpbilar som används för utkörning av reklambuntarna. Arbetsgivaren har länge legat på för att anställda ska köpa de rostiga bilarna och köra som egna företagare. I en tidningsannons söker Svensk Direktreklam/Mediapartner nu personer med tillgång till personbil och släp. Via telefon berättar Ali att jobbet består i att på fredagar köra ut 1 000–4 000 kilo trycksaker till reklamutbärarna. De sökta transportörerna blir inte anställda. Ali förklarar: – Nej, som transportör blir du inte anställd. Ingen milersättning utgår heller. Vi betalar enligt kollektivavtal. Du får 15 öre per kilo och ytterligare 33 kronor per distrikt. Anna Ryding, ombudsman i Transports Västeråsavdelning, ser mycket allvarligt på de uppgifter som kommit fram kring Västerås Mediapartner och Svensk Direktreklam. – De vittnesmål jag tagit del av är skakande. Vi kommer självklart att agera, både när det gäller lönerna och arbetsmiljön, säger hon. Efter ett snabbt samtal med länsstyrelsen konstaterar Anna Ryding att det krävs trafiktillstånd för de privattransportörer som företaget nu försöker locka. Facket har i minst ett fall begärt arbetsgivarintyg för sorterare som stämplat vid a-kassan. Några riktiga intyg har Mediapartner inte kunnat prestera. Jan Lindkvist  Viktoria Sjögren och Italo Sánchez Cordova  delade ut direktreklam. Tio timmars arbete gav 331 kronor, brutto. Det fick Viktorias mamma, Jane Sjögren, att agera. Foto: Jan Lindkvist ”Låt er inte luras av Svensk Direktreklam” I höstas var Italo arbetslös och flickvännen Viktoria pluggade. De fick syn på en annons om lönande extraknäck hos Svensk Direktreklam. Lönen för 100 kilo reklam till 1 000 hushåll visade sig bli mindre än 30 kronor i timmen. – Vi vill varna andra. Låt er inte luras! säger de. Viktoria Sjögren, 20 år, och Italo Sánchez Cordova, 21 år, bor i en egen lägenhet i Enköping. I december var ekonomin ovanligt kärv. Lappen från Svensk Direktreklam lät lockande: 500–2 000 kronor extra varje månad för helgjobb. Viktoria och Italo sökte. Det blev napp och de tog bussen till Västerås – till Mediapartner – för intervju. – Företaget sa inte mycket om ersättningen eller timförtjänsten, bara att lönen baserades på antal hushåll och kilo, minns Viktoria. Italo fick ett distrikt i centrala Enköping med 520 hushåll, Viktoria ett hemma i bostadsområdet med 465 brevlådor. Redan på bussen hem insåg paret att förtjänsten antagligen skulle bli dålig. De ringde Mediapartner samma dag, sa upp sig och fick då höra att de var bundna av 14 dagars uppsägningstid. Viktoria och Italo bet ihop. Med hjälp av Viktorias mamma, Jane Sjögren, gick de noga igenom distrikten för att se om rundorna gick att optimera. I Enköping ska reklamen ut på lördagar. På torsdagen kom buntarna, som inte får ligga i trapphusen, och Italo och Viktoria släpade ner 100 kilo reklamblad i källarförrådet. Lördagen kom. Mamma Jane ställde upp med bilen och buntarna lastades in. Med Jane som chaufför och effektiv samordnare och sekreterare (portar och hushåll ska noga prickas av på en lista) startade man utdelningen. Viktoria säger: – Det tog ännu längre tid än vi befarade. Räknar man bort en kort paus höll vi på i precis fem timmar att klara av de två distrikten. Alltså tio timmars sammanlagd arbetstid, om man räknar bort mammas insats. Ersättningen för Viktorias 465 hushåll var 139 kronor. Inklusive semesterersättning. Italos något större område gav 192 kronor. Räknas semesterersättningen bort blir timlönen 29 kronor och 30 öre i timmen. Före skatt. – Snacka om slaveri! Viktoria har jobbat mycket inom vården och tjänat 90 kronor i timmen, plus övertid och ob. Är affärskedjor som Coop och ICA medvetna om hur villkoren ser ut för dem som bär ut deras reklam, undrar Italo. Bortförklaringar Mamma Jane är en stridbar morsa som nu härsknade till. Hon ringde Mediapartner plus Svensk Direktreklams regionkontor i Uppsala. I luren fick hon höra rader av bortförklaringar och insinuationer: – Man hävdade att det var ren prestationslön som gällde. Att det alltid tar lång tid första gången på ett distrikt. Att det händer att distributörerna går och sätter sig länge på kaféer. Att många har dålig kondition. Att en del idrottare ser utbärningen som ett motionspass. Viktoria flikar in: – Vilket skitsnack! Jag har varit elitgymnast och Italo har spelat fotboll i många år. – Vi var jätteeffektiva när vi delade ut. Jag hade massor av portar i trevåningshus utan hiss. Dessutom ställde mamma upp med bilen. Det hade inte gått att göra jobbet fortare. Italos distrikt ligger två kilometer bort. Han hade fått gå flera gånger för att få med sig allt material. På uppdragslistan för helg nummer två framgick att Viktoria skulle dela ut 27,5 kilo mer reklam – för exakt samma ersättning. Det är ett uppenbart brott mot kollektivavtalet. Fast det blev ingen mer lördag. Viktoria och Italo blev sjuka och dessutom hade uppsägningstiden faktiskt tickat ut. I efterhand har paret berättat för kompisar om sina bistra erfarenheter från Svensk Direktreklam. Viktoria säger: – Många andra har också blivit brända. Ingen enda jag pratat med säger att reklamutdelning är något de vill rekommendera. Vår förhoppning är att andra unga ska genomskåda annonserna från Svensk Direktreklam. Jan Lindkvist Mediapartner bemöter kritiken ”Med tanke på att reklamutdelning är en möjlighet främst för skolungdomar att tjäna en extra slant, känner vi att vi gör en viktig insats. Arbetet ger de allra flesta av Svensk Direktreklams utdelare en slant som känns rimlig.” Det uppger Mediapartners ägare, Magnus Kristiansson. Magnus Kristiansson vill inte ställa upp på en muntlig intervju, utan kräver att få frågorna skriftligt. Svar ges på samma sätt – skriftligt via mejl. Hur många praktikanter hade Mediapartner under 2005? Mediapartner har ett gott samarbete med arbetsförmedlingen. Under 2005 har vi tagit emot nio praktikanter, av dessa har fem fått jobb. Vi har också två lageranställda med rekryteringsstöd. Praktikanterna jobbar väldigt mycket, uppger två tidigare anställda. Hur lång är deras arbetstid? De har reglerad arbetstid enligt gängse regler. Arbetsmängden varierar dock över månaden. Ingen anställd har redovisat mer än nio timmars arbetstid. I de fall personal arbetat in rasten har de fått betalt för den tiden. Hur går rekryteringen av sorterare till? Plockas de ut slumpvis vid dörren? I första hand går uppdraget till dem som sorterat tidigare. I andra hand används kölappar. Hur avlönas sorterarna? Genom sorteringstillägget i kollektivavtalet? Mediapartner har kollektivavtal med Transport. Avtalet föreskriver en särskild beräkning av lönen för sortering och utdelning, nämligen prestationslön. Sorterarna avlönas enligt avtalets princip, det vill säga ersättning för varje sorterat exemplar. Ersättningen är dock högre än vad avtalet säger, i genomsnitt uppskattningsvis 25 procent mer. Vad blir timlönen för sorterarna? Eftersom inget arbetstidsmått finns i avtalet bör man inte diskutera i termer av timlön. Det kan säkert stämma att vissa nybörjarsorterare bara kommit upp i 30 kronor i ”timlön”. Redan efter några dagar kan man lika gärna tjäna 50 eller 80 kronor i ”timlön”. Avtalet kan inte tillämpas på detta sätt för sorteringsarbete på lager, hävdar Transport. Hur ser du på det? Vi är av den bestämda uppfattningen att vi följer kollektivavtalet även på denna punkt. Även lagerarbetarna har fått fel lön, menar Transport. Kommentar? Vid något tillfälle har för låg lön betalats ut, vilket har korrigerats efter påpekande. En höglyft som används nära sorteringen uppges ha varit skraltig och vält. Är det korrekt? Att höglyften är skraltig avvisas bestämt. Det stämmer att den vält en gång. Det skedde när föraren av misstag körde ner i en golvbrunn. Skyddskläder tillhandahålls när så är föreskrivet. Mediaparter rekryterar just nu personer som ska köra reklamen ut till distributörerna. Enligt företagets arbetsledare och kontaktperson, ”Ali”, är transportörerna inte anställda i företaget. Därmed krävs också trafiktillstånd, enligt Länsstyrelsen. Kommentar? Samtliga transporter utförs av personal som är hel- eller deltidsanställd av Mediapartner. Ingen utkörare utför uppdrag mot ersättning. De får lön. Samt milersättning, i de fall de inte använder företagets bilar. Utdelare som är 20–21 år gamla har reagerat kraftigt över den dåliga förstjänsten vid reklamdistribution för Mediapartner. Er egen annonsering antyder att lönen hamnar kring 30 kronor i timmen för ungdomar. Vad tjänar utdelare i snitt hos er? Även för utdelare gäller prestationslön, enligt kollektivavtalet. Någon statistik över lönen per timme finns inte, men enligt undersökningar som Svensk Direktreklam gjort bör en utdelare komma upp i 50 kronor per timme, eller över det. Man måste dock se reklamutbärning som ett sidoarbete och inkomsten som en sidoinkomst. Jan Lindkvist Fotnot: Två frågor har Magnus Kristiansson valt att inte kommentera. Det är uppgifterna om att människor har fallit i gråt när de öppnat lönebeskeden och att lagerarbetet påminner om en slavfabrik. Garantilön bara för bildistrikt Transports avtal för reklamdistribution är inte till mycket hjälp för den som vill ta strid för en rejäl lön, suckar Anna Ryding, ombudsman i Västerås. Avtalet gäller bara för personer som fyllt 16 år och den garantilön som trots allt finns inskriven täcker sannolikt bara bildistrikt. Reklamutdelarna är en liten yrkesgrupp som sällan går med i facket. Det har gjort det svårt att sätta tryck mot arbetsgivarna, för att åstadkomma bättre villkor. Utdelare som får tillsvidareanställning ska ha timlön, vilket är ytterst ovanligt. I praktiken är alla behovsanställda. De avlönas då efter antal hushåll, i år mellan 12,16 och 21,46 öre per brevlåda – beroende på typ av bostäder. Ett vikttillägg ger ytterligare 3,1 öre per 100 gram reklam. Skulle prestationsersättningen bli låg finns en garanti som gör att timlön i stället ska ticka ut. Men den bestämmelsen står under billinje och det är oklart vad som gäller för utdelare som går eller åker cykel. Ytterligare en möjlighet finns dock. Avtalet innehåller en klausul som säger att reklamdistributören kan begära tidmätning av distriktet, om man är oense om tidsåtgången. Det gäller vid all form av reklamdistribution. Jan Lindkvist  Curt Welander arbetar åt Skaraterminalen. I fikarummet sitter också rysktalande lagerarbetare som företaget hyr ut till Jula i Skara för lossning av containrar. Foto: Jan Lindkvist Tungt jobb för inhyrda ester Inne på Julas lager i Skara jobbar fyra rysktalande arbetare med att lossa containrar för hand. Jobbet är så slitigt att Handels medlemmar helst slipper sysslan. Männen är inhyrda från Skaraterminalen som i sin tur hämtat dem från en bemanningsfirma i Estland. På en leråker i utkanten av Skara ligger ett logistikföretag som under årens lopp satt myror i huvudet på Transport. I oktober var det dags för en ny match. Ombudsman Kent Persson fick då tips om att Skaraterminalen och dess ägare, Per Stridh, hyrde ut ryssar till Julas centrallager. Persson tog med sig media och under rubriken ”razzia” kunde lokaltidningen rapportera om sex utländska arbetare som lossade containrar. Det blev rabalder och så småningom förhandlingar. Skaraterminalen hävdade att de uthyrda lagerarbetarna i själva verket kom Estland, från staden Narva som gränsar till Ryssland. Per Stridh hänvisade till en faktura som angav att han betalade 2 200 euro för var och en av arbetarna, för knappt fyra veckors jobb. Bataljen ledde också till avtalskontroll och Transport kunde konstatera att Skaraterminalen hur som helst betalat fel lön till företagets egna anställda. Det ledde till ett lönekrav på 59 000 kronor för sammanlagt 47 personer, de flesta tillfälliga inhoppare. – Dessutom kräver vi naturligtvis kollektivavtal för bemanningspersonal som kommer från Estland, inflikar Kent Persson. Fler rysktalande I januari ringde tipstelefonen igen. Nu fanns det nya rysktalande personer på Julas lager. Vid lunchtid torsdagen den 9 februari bromsar en blå minibuss in framför Skaraterminalens slitna tegelbyggnad. Fyra unga män kliver in i fikarummet. De talar ryska och lite engelska. Männen berättar att de jobbar på Julas lager och ibland på Skaraterminalen. De är förtegna, men uppger att de bor i Narva och är estländare som ska jobba fyra veckor i Sverige. Lönen då? Nej, det vill de inte svara på. På gårdsplanen kommer Per Stridh i en pickup. Han kliver ur och tar täten upp till ett utrymme som en gång var kontor. Han berättar att det mesta av Skaraterminalens verksamhet är såld. En dragbil finns kvar i företaget. Utan omsvep förklarar Per Stridh att han har fyra lagerarbetare uthyrda till Jula. Rysktalande? – Ja, visst! Och det där har jag förklarat till leda. De bor i Narva, där 90 procent av befolkningen talar ryska. Men det är estniska medborgare och omfattas av EU:s fria rörlighet. Vi hade gränspolisen här och tittade. ”Vänner” Per Stridh förklarar att männen bor hemma hos honom under vistelsen i Sverige. – De är ju mina vänner också. Vi har länge haft en omfattande biståndsverksamhet där borta. På en rak fråga säger Per Stridh att arbetarna kommer från ett estniskt bemanningsföretag. Stridh uppger också att han betalar 22 000 kronor per arbetare och månad, till uthyrningsföretaget som heter Ou-Baltikodu. Hur mycket får männen i lön? – Vad de tjänar vet jag inte. Visst, de kan ha 180–200 euro i månaden som är en normallön i Estland, jag har inte frågat dem. Ombudsman Persson spetsar öronen. Han förklarar att Skaraterminalen är bundet av kollektivavtal med Transport och nu vill Transport ta upp förhandlingar om ett avtal med det estniska bemanningsföretaget – eftersom bolaget hyr ut folk i Sverige. Per Stridh är en förhandlingsräv. Han kontrar med att det inte är Skaraterminalen som förmedlar arbetskraften längre – utan företaget Pi-lots AB som också ägs av Per Stridh. – Och eftersom Pi-Lots inte har någon egen personal anställd, behöver vi inte teckna kollektivavtal, menar Stridh. För första gången hettar diskussionen till. Per Stridh hävdar att han försöker hålla sig till reglerna. Han säger att vi ska vara rädda om jobben i Sverige. Men arbetet inne på Jula är inte mycket att orda om, anser han: – Det är så tungt att ingen orkar mer än någon månad i alla fall. Min dotter är där nu. På halvtid. Lagts på entreprenad På Jula bekräftar en anställd att jobbet är oerhört tungt. Det handlar om att manuellt tömma sjöcontainrar på kollin som väger upp mot 50–60 kilo och lasta om dem på pallar. Julas egen lagerpersonal har sagt nej till uppgiften. I stället har arbetet lagts ut på entreprenad, på Skaraterminalen. Den Jula-anställde säger: – Jag tror att de som kommer pratar ryska, men jag vet inte vad de har för löner. Vi har väldigt lite kontakt med dem. Julas lagerchef, Lennart Karlsson, säger: – Det stämmer att vi får personal från Skaraterminalen. Jag har ingen aning om vad de tjänar. Jag har frågat Per Stridh och fått svar att de har svensk marknadsmässig lön. Lennart Karlsson uppger att Jula har skrivit avtal med Skaraterminalen. Ersättningen för arbetet – en klumpsumma för varje container – betalas till Skaraterminalen AB. Bolaget Pi-Lots har Lennart Karlsson inte hört talas om. När Per Stridh konfronteras med den uppgiften säger han: – Från och med februari är det Pi-Lots som gäller. Ombudsman Kent Persson laddar för ännu en rond mot Skaraterminalen. En aktuell tvist rör återanställningsrätten. I november sade företaget upp två anställda. Några veckor senare tog man in en annan person på lönebidrag. – Det är fullständigt åt skogen att arbetsförmedligen beviljar lönebidrag åt en arbetsgivare som precis sagt upp folk på grund av arbetsbrist. Vi blev helt tagna på sängen. Arbetsförmedlingen tog inte ens kontakt med oss, säger Kent Persson. Jan Lindkvist  Bosse Johannesson trivs på bemannings- företaget Staben. Samtidigt är han glad för att Transport hälsat på. Han vill gärna ha upp lönen som i dag är 17 500 kronor. Han gillar Staben – trots oklarheter kring lön och avtal I förra numret skrev Transportarbetaren att Staben hyrde ut miljöarbetare med en lön på 17 500 kronor i månaden. Fel! Ni måste kolla innan ni skriver, röt Staben. Så vi hälsade på Staben och Bosse, en gammal kåkfarare som tycker att han fått en andra chans tack vare bemanningsföretaget på Södermalm. Bosse Johannesson är inne på andra veckan hos renhållningsföretaget Hellstens i Snösätra industriområde, söder om Stockholm. Han är inhyrd från Staben för att ta hand om uttjänta vitvaror och elektronikskrot under ett tälttak. Bosse ler gärna numera. Staben har kostat på en uppsättning nya tänder för 6 000 spänn, förklarar han. Fast det finns andra orsaker till det pigga flinet också. Bosse, som fyller 60 i april, växte upp i förorten Älvsjö. Han började kröka hårt redan i 14-årsåldern. – Mamma och pappa var alkoholister. Det fanns ingen som brydde sig. Bara de fick supa ifred så… Med spriten följde snatterier, slagsmål, inbrott och som 15-åring blev Bosse den yngste fängelsekunden på Långholmen. Han var livrädd för vad som väntade bakom gallret. – Fast de var väldigt snälla mot mig allihop, säger han och grabbar tag i ett kylskåp som ska lastas i en container. I början av 1960-talet kom drogerna in i bilden och Bosse varvade missbruk med jobb som plåtslagare, chaufför och sopgubbe. Plus ”lite bankrån och postrån och sånt”, berättar han utan större åthävor. Bosse knarkade i 30 år. Polarna gick över till heroin och dog en efter en, Bosse höll fast vid amfetaminet. Vändpunkten kom 1992, i samband med en knarkaffär. Bosse fick en hagelbössa under näsan och trodde att loppet var kört. Han slapp undan med inslagna tänder, men det blev ändå en väckarklocka. Bosse lämnade polarna och det destruktiva Stockholmslivet och stack till ett behandlingshem i Dalarna. – Det tog två år innan jag kunde sitta still. Man gick omkring som en väderkvarn. Tänk om man försökt söka jobb i det tillståndet, alla såg ju vad det handlade om, säger han med ett nytt garv. Livet började få struktur. Bosse träffade en kvinna och är numera gift. Fast så var det detta med arbete… Bosse säger: – Det är ju andra tider nu. Förr var det lätt att fixa jobb. Passade inte galoscherna, sa man ”Du kan fara åt helvete” och nästa dag hade man fixat nåt nytt. Vid ett besök på arbetsförmedlingen fick Bosse syn på en annons: ”Diversearbetare sökes”. Det var bemanningsföretaget Staben i Tungelsta som sökte folk. Bosse fick napp. Tre år har gått och han arbetar kvar på Staben, med lönebidrag i botten. – Jag gör allt. Vindsröjningar, källarröjningar, hushållssopor, flyttar, grovsopor, skruva hyllor. Det har blivit mycket för Hellstens. Jag stortrivs. Omväxlingen är kul. Att stanna länge på samma ställe är inte min grej. – Staben har betytt allt för mig. Jag har fått självförtroende. Ekonomin är på fötter igen. Bosse drar ner mössan i kylan. Frågan är då; hur mycket har han i lön? – 17 500 kronor i månaden, svarar han rappt. Stabens vd, Sven Eriksson, säger: – Ja, jo. Fast Bosse jobbar inte alla dagar i månaden. Jan Lindkvist ”Vi ska se över anställningsformerna” Stabens affärsverksamhet är ett speciellt kapitel. Bolaget har tillämpat fel kollektivavtal i flera år. Ett 40-tal personer finns på lönelistan. Sju, åtta av dem har vanligt fast heltidsjobb. Övriga är timanställda eller personer med lönebidrag eller andra bidragsformer. Det är inte bra att ange de siffrorna, säger Conny Gustafsson som avlönas av Staben för att sköta juridik och bokföring. När Transportarbetaren skrev om Staben i förra numret var det efter ett slumpartat möte med en uthyrd miljöarbetare i Bromma. Killen som var nyanställd på Staben uppgav att han tjänade 17 500 i fast månadslön – det vill säga 7 000–8 000 kronor mindre än den ordinarie renhållningspersonalen som kom från Ragn-Sells. Staben härsknade till. Företagets talesman, Conny Gustafsson, säger: – 17 500 kronor stämmer inte. Killen det handlar om var inte ens fast anställd, utan timanställd. Han jobbade inte heltid och har slutat nu. Efter en vecka kom han inte mer och vi har inte lyckats nå honom. Vid ett möte mellan Staben, Transportarbetaren och Transports lokalombudsman, Mikael Hussner, visar det sig att en källa till missförstånd är att Staben har hyrt ut personal på fel kollektivavtal. I stället för LO:s särskilda bemanningsavtal har det vanliga miljöarbetareavtalet använts. – Det är Transports fel. Staben och förbundet tecknade miljöavtal 2003 och vi utgick naturligtvis från att det var korrekt, säger Conny Gustafsson. Staben är på gång att byta till rätt avtal, men Stabens vd Sven Eriksson är konfunderad. Bemanningsavtalet innebär att Staben i princip bara kan ha fast anställd personal. Provanställning finns inte. De anställda ska ha samma löner som ute på arbetsplatserna dit de kommer och blir det brist på uppdrag är personalen garanterad 90 procent i lön ändå. – Med de villkoren går vi konkurs. Ingen annan i branschen följer dem, suckar Sven Eriksson. Conny Gustafsson uppger att Staben medvetet satsar på att ordna jobb också till personer som har ett förflutet från samhällets skuggsida. I detta ingår, enligt Gustafsson, samarbete med myndigheter som arbetsförmedlingen, AMI och kriminalvården för att hitta utbildning och andra stödinsatser. Hur många anställda som har någon form av bidrag vill Conny Gustafsson dock inte uppge. – Vår affärsidé är inte att hyra ut bidragsanställda. Vi vill inte sprida bilden av oss som ett bidragsföretag, säger han. Hur blir det då med anställningsformer och löner? Med bemanningsavtalet är det nya, strikta regler som gäller… – Vi ska se över det. Det är viktigt att allt blir rätt. Vi är ett seriöst företag som inte håller på med svarta löner, som en massa andra i branschen, säger vd Sven Eriksson. Arbetsförmedlingen kan ge lönebidrag till arbetsgivare som anställer människor som behöver extra stödinsatser eller anpassning av arbetet. Bemanningsföretag har som affärsidé att hyra ut människor som ständigt kommer till nya arbetsplatser, nya miljöer och nya sociala situationer. Man kan förstås fundera över hur en uthyrd lönebidragare ska kunna ta extra pauser eller stressa lite mindre hos en ström av nya kunder som alla har betalat fullt pris till bemanningsföretaget. På Arbetsmarknadsstyrelsen, AMS, säger Seppo Rytkönän: – Man får hoppas på att arbetsförmedlingen gör en ordentlig bedömning av situationen. Är det lönebidragsanställda med till exempel psykiska problem krävs ofta bra handledning. Att det finns någon närvarande som säger stopp, om personen håller på att bränna ut sig. Det kan kanske vara svårt om man arbetar i ett uthyrningsföretag. Facket får normalt yttra sig över lönebidragsansökningar. I Stabens fall har arbetsförmedlingen inte vid något tillfälle kontaktat Transports Stockholmsavdelning. Jan Lindkvist
|
|
|
|
|||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||
|
 |
![Show details for [<font style="font-family:arial,verdana,geneva; font-size:11px; font-weight:bold">]2010[</font>]](/icons/expand.gif){kind=icon}
![Hide details for [<font style="font-family:arial,verdana,geneva; font-size:11px; font-weight:bold">]2009[</font>]](/icons/collapse.gif){kind=icon}
