|
Stoppa försvarets förfall För några årtionden sedan var det svenska försvaret en nationell stolthet. 1975 kunde armén mobilisera 31 brigader med cirka 5 000 man i varje, totalt alltså över 150 000 man (och några kvinnor). Flygvapnet var länge det fjärde starkaste i världen efter USA:s, Sovjetunionens och Storbritanniens. Regementen och flygflottiljer låg tätt som hagelskott på landets karta. De hade en förankring på den lokala arbetsmarknaden och i närsamhället. Människor samlades till ”regementets dag”, fick äta ärtsoppa, åka stridsvagn och se på övningar. Förundrat stirrade man mot skyn när närmaste flygeskader brakade förbi och sprängde ljudvallen. De enda brak vi numera hör från försvaret är när det regelbundet spränger de ekonomiska ramarna. Nu består armén endast av cirka 20 000 män och kvinnor, och minskningen fortsätter ned mot 10 000. Flygvapnet står på marken av brist på pengar till bränsle och utbildning. Längs våra långa kuster är det lika svårt att sikta marinen som den utrotningshotade havsörnen. Trots att försvaret har reducerats till en tiondel av var det en gång var är kostnaderna lika höga som tidigare, 38 miljarder kronor (38 000 000 000 kronor). En stor del av den byråkratiska överbyggnaden från storhetstiden – staber, officersorganisation (mer än en officer per värnpliktig som ska utbildas) och så vidare finns kvar. Och den ekonomiska kompetensen i ledningen är låg. De sprängda ramarna framtvingar panikåtgärder, senast ett sparförslag från ÖB som reducerar antalet anställda med drygt 2 000. Försvarets förfall inleddes under den socialdemokratiska regeringen, men har accelererat under den borgerliga. Den kloke översten Bo Pellnäs, med ett helt yrkeslivs erfarenhet av såväl det svenska försvaret som insatser utomlands, skriver i en debattartikel: ”Vi har råkat i händerna på de nya moderaternas säkerhetspolitiska kvartalskapitalister vars sorglösa inteckning av vår framtid mycket snart kan visa sig bli förödande.” Det tidigare starka försvaret var nära förknippat med två hörnpelare i den svenska säkerhetspolitiken – den allmänna värnplikten och alliansfriheten. När bara några tusen av ungdomskullar på över 50 000 utbildas har den allmänna värnplikten i praktiken avskaffats. Det får konsekvenser som över huvud taget inte diskuterats. Då värnplikten var allmän hade försvaret en sammansättning – yrken, social och ekonomisk bakgrund, åsikter och värderingar – som återspeglade det svenska folkets, åtminstone dess manliga del. Det innebar en demokratisk trygghet och samhörighet mellan folk och försvar. Nu utbildas bara ”de mest motiverade” och frågorna uppstår: Vill vi ha en krigsmakt som består att 10 000–20 000 adrenalinstinna stridisar? Och vilka konsekvenser kan det få om vi hamnar i en nationell krissituation? Alliansfriheten undergrävs gradvis och en smygande anpassning till Nato sker. Mot svenska folkets vilja. Hela denna omvandling av försvars- och säkerhetspolitiken har sker utan någon bred demokratisk förankring. Debatten förs av ett fåtal militärer, försvarspolitiker och ledarskribenter. Försvaret måste anpassas i omfattning, inriktning, organisation och kostnad efter en förändrad verklighet i omvärlden. Men det ska ske långsiktigt, genomtänkt och under en bred demokratisk debatt. Karl-Olof Andersson
|
|||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||