|
|
|
|
|
 Sonni Davidsson Persson och Mogens Persson (syns som skuggor i gravstenen) besöker Adams grav varje dag. Foto: Jan Lindkvist ”En sån här olycka får inte inträffa igen” På morgonen den 25 juli ringde det på Sonnies och Mogens dörr. Det var polisen som berättade att något fruktansvärt hade hänt. Makarna väntar nu på rättegång mot miljöföretaget Vafab. Mot den som ansvarade för säkerheten vid balpressen där sonen Adam klämdes till döds. – Det viktigaste är att Adam inte glöms bort. En sån här olycka får bara inte inträffa igen, säger Sonnie. Det är gråkall fredag i början av december. Drygt 19 veckor har gått. Sonnie Davidsson Persson har räknat varje dag, varje vecka, sedan den där julimorgonen. Måndagar runt klockan åtta är värst, säger hon. Det var vid den tidpunkten olyckan inträffade. Söndagkvällarna är också plågsamma. – Jag minns sista kvällen så tydligt. Adam och jag stod tillsammans här i köket och gjorde i ordning matlådan han skulle ha med sig. Jag grubblar hela tiden och så fort jag vaknar slås jag av samma tanke. ”Det är sant, det har verkligen hänt.” Sonnie sätter ned kaffekoppen på det stora köksbordet hemma i villan i Västerås. På stolen mitt emot bläddrar Adams styvpappa, Mogens Persson, sammanbitet i olycksrapporten från Arbetsmiljöverket. – Det är ofattbart, utbrister han. Hur kan man ha en servicelucka utan skyddsstopp på en balpress? Varför fanns inget larm eller summerton som varnade innan pressen gick i gång? Varför reagerade ingen på de uppenbara bristerna? Hur många skyddsombud har gått förbi under årens lopp? ”Varför” och ”tänk om…” Det är ord som snurrar oavbrutet i makarnas huvuden. Adam Davidsson Eng fyllde 20 år den 1 juli. Familjen hade nyligen kommit hem från flera års utlandsvistelse i USA. Adam hade haft ett par olika jobb, bland annat på en restaurang i Västerås. Nu väntade fyra veckors sommarvikariat vid returpappersanläggningen på Vafab Miljö. Uppgiften var att stå vid sorteringsbandet och plocka bort skräp, innan tidningarna åkte ner i den stora balpressen. Sonnie berättar att Adam gladde sig. Han hoppades kunna visa framfötterna och kanske få förlängt några veckor till, innan det förhoppningsvis var dags för skolbänken igen. Adam hade sökt till in till utbildningar för att bli flygsteward. Adam hade jobbat en vecka och måndagen den 25 juli tog han på nytt bussen till Vafab. I Arbetsmiljöverkets rapport återges det ohyggliga händelseförloppet. Adam och en annan sommarvikarie står vid sorteringsbandet. En kollega som anställdes vid årsskiftet kör pressen som under 65–70 tons tryck förvandlar returpappret till balar på 500 kilo. Någonting hakar upp sig vid balpressen. Operatören stänger av motorerna och går runt på baksidan av maskinen. Där finns en servicelucka som Vafab tagit upp i efterhand – efter att Iggesunds Maskin installerade pressen för omkring tio år sedan. Luckan ordnades för att underlätta service. Personalen kan klättra in eller med hjälp av spett utifrån försöka få bort papper som hamnat i kläm. Uppe i sorteringsrummet blir killarna sysslolösa, när maskinen står stilla. De går ner för att se vad som händer. Felet avhjälps. Operatören tar med sig en av sorterarna till manöverpanelen. Adam blir kvar på baksidan, utom synhåll från arbetskamraterna. Exakt vad som sedan händer vet ingen. Åklagaren har i en kommentar sagt att Adam troligen av nyfikenhet tittade in genom luckan – samtidigt som maskinen gick i gång och den tunga förpressplattan svepte förbi innanför öppningen med 22 tons kraft. Mogens och Sonnie tog illa vid sig när de läste åklagarens uttalande. – Adam var klok, förklarar Mogens. Han var alltid väldigt mån om att gripa in och hjälpa till. Han var sån. Vi är övertygade om att Adam upptäckte något och försökte åtgärda det, innan pressen startade. Det blir tyst vid köksbordet. Några långa sekunder går innan Mogens berättar att de två dagar efter olyckan bad att få se Adams arbetsplats. De kom till Vafab – till returpappersanläggningen – och reagerade över flera saker. Över dammet. Över att allt var täckt av ett lager av smuts och vatten som gjorde golv och trappor hala. Mogens arbetar vid verkstadsföretaget ABB och noterade direkt att nödstoppen längs med sorteringsbandet var vanliga vita strömbrytare. Ett nödstopp vid pressen hängde i en lös kabel och det saknades stopplinor tvärs över transportbandet. Men mest tittade de på luckan. Ett hål ganska taffligt uppskuret i den tjocka plåten. Utan säkerhetsbrytare. I åratal hade pressen gått att köra med serviceluckan i öppet läge. I Arbetsmiljöverkets pappersbunt finns en enkel fotostatkopia av manöverpanelen. Den var defekt. En lampa som indikerade att motorerna är i gång var trasig. Nyckeln som används för att starta de kraftiga motorerna ska fjädra tillbaka till nolläget när den vridits om – som tändningslåset på en bil. Vredet kärvade och nyckeln fastnade regelmässigt i startläget. Resultat blev att om någon nödstoppade pressen, gick den i gång automatiskt så fort stoppet återställdes. Arbetsmiljöverket har gjort en lång lista över bristerna och med rapporten finns också en begäran om åtalsprövning mot Vafab. Åklagare Bengt Kulin har ännu inte bestämt om åtal ska väckas. Makarna Sonnie och Mogens vill ha en rättsprocess och de är övertygade om att det blir åtal. Sonnie säger: – Vi kan inte se hur åklagaren skulle kunna låta bli. En fällande dom skulle bli en sorts upprättelse. Fast jag vet inte… det är så mycket sorg och vrede. Jag kan inte bedöma hur det skulle kännas om någon fälls och straffas. – Just nu är det mest väntan. Vi går och trampar luft. Kanske blir rättegången en punkt som gör att vi kan gå vidare. Adam fick sätta livet till. Vi anhöriga är dömda till livstids sorg. Det är så det känns nu. Ingen som inte varit med om något sådant här kan förstå hur det är. Mogens nickar och säger lågmält att tankarna ständigt kretsar kring Adam. Att det känns som att han aldrig mer kommer att bli riktigt glad. Mogens konstaterar att utredningen bekräftar farhågor om att både säkerhetsföreskrifterna och utbildningen var bristfälliga vid Vafab. Någon riktig introduktion för ny personal förekom inte. Anställda vid sorteringsbandet och den riskfyllda balpressen fick lära av varandra. – När Adam fick jobb på ett stort kommunalt bolag som Vafab kände man sig trygg. Men det tycks inte som om någon tagit ansvar för sommarjobbarna. Ingen handledare fanns, säger Mogens. Sonnie påpekar att sorgen självklart inte skulle ha varit mindre om Adam omkommit i en trafikolycka. Men ändå tycker hon att det som hände känns så fel. Så fruktansvärt meningslöst. En enkel säkerhetsbrytare på luckan var allt som hade behövts. Tragedin har påverkat familjens hela tillvaro och trygghet. Mogens bilpendlar till ABB i Ludvika. Det är 20 mil tur och retur varje dag. Sonnie är orolig: – Jag är livrädd för att få ett nytt olycksbesked, ett nytt besök av polisen. Samtidig finns ljusglimtar. Efter olyckan bjöd Sonnie och Mogens hem Adams kompisar. De satt ute tillsammans och det var många tårar som rann. Kamraterna hade med en CD-skiva med en raplåt, I’ll be missing You, som de tyckte skulle passa på begravningen. Sonnie och Mogens besöker Adams grav dagligen. – Det kommer hela tiden dit nya saker. Blommor och annat som inte vi lagt dit. Det betyder mycket, säger Sonnie. Jan Lindkvist  Bland totalt 174 dödsfall i arbetsolyckor under åren 2002–2004 fördelade sig orsakerna så här. Grafik: Christina Ahlund Sätterberg: Transportarbetare en högriskgrupp Under loppet av ett par novemberveckor omkom tre transportarbetare i arbetsplatsolyckor. Tillsammans med övriga dödsfall blev 2005 ett år då minst 64 förvärvsarbetare fick sätta livet till i jobbet. Siffror visar att Transports medlemmar löper betydligt större risk än andra yrkesgrupper att förolyckas. I december konstaterade Arbetsmiljöverket att 64 anställda och egenföretagare förolyckats under årets första elva månader. Med den siffran ser 2005 ut att bli ett ”genomsnittsår” – trots att inte mindre än elva skogsarbetare omkommit bara i uppröjningsarbetet efter stormen Gudrun. Går man tillbaka 50 år i tiden är statistiken nattsvart. 1955 dog 425 personer i arbetsolyckor. 414 var män, elva kvinnor. Sedan dess har dödstalen minskat stadigt – fram till slutet av 1990-talet. Då planade kurvan ut och de senaste åtta åren har omkring 50 anställda och 10–15 egenföretagare omkommit årligen i jobbolyckor. Statistiken avslöjar att yrkesförare är en utsatt grupp. Under åren 2002–2004 omkom sammanlagt 174 förvärvsarbetare. Av dem var:
Siffror från arbetsskadeförsäkringen, TFA, styrker transportarbetarnas utsatta position. Totalt sett har TFA omkring två miljoner försäkrade arbetare och tjänstemän. Med tanke på att mindre än 100 000 av dem finns i Transports branscher, borde transportarbetarna rent statistiskt stå för högst fem procent av de rapporterade dödsolyckorna. I själva verket har siffran varit tre, fyra gånger högre de senaste tio åren. För Transports medlemmar var november en extra dyster månad, med tre svåra olyckor:
På vägverket har man ingen statistik över vägtrafik i forna tider, bara efter bilens intåg. Där uppger man att det i genomsnitt omkommer 5–10 förare av tunga fordon årligen. Tittar man på privatbilismen har vi samma dödstal i dag, 500–550 personer per år, som i mitten av 1940-talet. Skillnaden är att antalet bilar och körda mil är mångdubbelt större nu. Skulle vi ha samma olycksrisk i dag som 1944 skulle 15 000 människoliv skördas i trafiken varje år. Transports arbetsmiljöombudsman, Martin Miljeteig, konstaterar att arbetsgivarna genom svensk lag fått en långtgående rätt att leda och fördela arbetet. Mot den bakgrunden tycker han att det känns otidsenligt och tragiskt att omkring 50 anställda fortfarande får betala med livet i sina jobb: – Man kan fråga sig var nollvisionen finns för arbetslivet. Många av olyckorna vi ser är dessutom väldigt onödiga i bemärkelsen att det ofta är slarv eller brister i arbetsmiljön som orsakar dem. Bilbälten, bättre rutiner och förhållandevis enkla säkerhetsåtgärder skulle ha kunnat förhindra många dödsfall. Jan Lindkvist FAKTA/dödsolyckor i arbetet 1955–2004, arbetstagare
* Detta år inträffade Estoniaolyckan Dömda arbetsgivare slipper undan med böter Arbetsgivare som gör sig skyldiga till arbetsmiljöbrott och därigenom orsakar annans död kan dömas till fängelse i högst två år. Är brottet grovt kan påföljden bli ända upp till sex år. I praktiken slipper dömda arbetsgivare regelmässigt undan med böter. En ny lag är på gång som i vart fall gör det lättare att döma ut företagsbot. Arbetsgivare som slarvar med arbetsmiljö eller säkerhet riskerar åtal. Det är då inte företaget, utan ansvariga personer som ställs till svars. Handlar det om arbetsgivare som exempelvis använt minderårig arbetskraft eller plockat bort skyddsanordningar på en maskin, blir det normalt fråga om så kallade ordningsbrott enligt Arbetsmiljölagen. Om människor dör, skadas eller utsätts för allvarlig fara blir rubriceringen arbetsmiljöbrott, enligt brottsbalken. Där kan man läsa att den som av oaktsamhet orsakar ”annans död” ska dömas för vållande till annans död. Straffet är fängelse i högst två år eller om brottet är ringa – böter. I grova fall, där det exempelvis funnits stort medvetet risktagande, kan det bli upp till sex år bakom galler. Arbetsgivare som vållar kroppsskada eller sjukdom – eller som utsätter andra för stor fara – kan också dömas till fängelse. Detta är vad lagen säger. Två fängelsedomar En genomgång av domar som kommit in till Arbetsmiljöverket visar att arbetsgivarna, de gånger de fälls, i princip alltid slipper undan med böter. Fängelse är så sällsynt att verkets jurister bara kan erinra sig två fängelsedomar, båda 20 år gamla. I det ena fallet handlar det om en byggmästare som fick skaka galler två månader sedan en orutinerad byggjobbare omkommit vid en fallolycka från ett tak i Sundbyberg. I det andra användes en slarvigt rest byggnadsställning vid renovering av en kyrka i Södertäljetrakten. Yrkesinspektionen ryckte ut och förbjöd arbetarna att beträda ställningen. Firman struntade i detta och trots att ingen olycka inträffade dömdes arbetsgivaren till en månads fängelse. Dagsböter vanligast Annars är det alltså dagsböter som dömts ut, även vid dödsfall. Vid en uppmärksammad olycka sattes en minderårig pojke in vid rivning av en tegelvägg. Väggen rasade och ynglingen omkom. Vd:n och regionchefen dömdes för att ha använt minderårig arbetskraft och för att ingen arbetsmiljöplan upprättats inför rivningen. För båda blev straffet 30 dagsböter ā 150 kronor. I ett annat fall skadade en arbetare benet allvarligt i en flistugg. Ett kedjeskydd var bortmonterat. Arbetsgivaren dömdes till 50 dagsböter. Lotten Loberg är åklagare i Malmö med specialinriktning på arbetsmiljöbrott. Hon säger: Något exceptionellt – Det är nog lagstiftarens mening att det ska krävas någon exceptionellt, om inte böter ska vara den normala påföljden. Jag skulle vilja att man i fler fall går in och prövar om inte brotten faktiskt ska betraktas som grova, där straffen är strängare. Enligt Loberg har det tidigare förts en debatt om rättspraxis i samband med arbetsmiljöbrott, men i dag har den tystnat. Till 1 juli 2006 väntas riksdagen anta en ny lag om företagsbot. Redan i dag finns möjligheten att utkräva kännbara böter också av företagen, men i framtiden är tanken att det ska bli lättare. I fallet med Vafab:s balpress har Arbetsmiljöverket begärt att åklagaren utreder om företagsbot bör komma i fråga. Jan Lindkvist
|
|
|
|
|||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||
|
 |
![Show details for [<font style="font-family:arial,verdana,geneva; font-size:11px; font-weight:bold">]2010[</font>]](/icons/expand.gif){kind=icon}
