Krönika: Kerro Holmberg

NR 3 Mars 2005

2010
2009
2008

NR 1 Jan
NR 2 Feb
NR 3 Mar
NR 4 Apr
NR 5 Maj
NR 6 Jun
NR 7 Jul
NR 9 Sep
NR 10 Okt
NR 11 Nov
NR 12 Dec

2007

Ansvarig utgivare

Jan Lindkvist

Webmaster

Christina Ahlund Sätterberg

Redaktörer

Pär Karlsson

Justina Öster

Postadress:

Box 714
101 33 Sthlm

Tel: 010-480 33 00

Fax: 08-723 00 76

Ring d.a.media.

Tel: 08-786 03 34

Förbundet

A-kassan

Medlemsportal

Fritt fall
Läs en klassiker och Du blir sällan besviken! Virginia Woolf. Bloomsburygruppen. Kan det bli mera engelskt. Mera high-brow, mera a nice cup of tea? ”Mrs Dalloway sa att hon skulle köpa blommorna själv”. Min förutfattade mening om Virginia Woolfs nobla engelskhet sjönk undan när jag såg filmen ”Timmarna” häromåret. I den spelar Nicole Kidman Virginia, komplett med lösnäsa och blommig tjugotalsklänning. Men så nervös hon hade varit författaren Woolf! Hur plågad i perioder av psykiska sjukdomstillstånd och självmordstankar. En kopp te, javisst, men en som man kunde drunkna i!
Det är någonting underligt med romanen ”Mrs Dalloway”. Om man inte visste bättre kunde man tro att den stundom var illa skriven. Ideligen självmotsägande, hela tiden perspektivbytande. Fritt fall i huvudpersonernas hjärnor. Och hur hon plötsligt byter ut personen hon beskriver mot en annan i samma mening och samma gatuscenario. Som om man jumpade från isflak till isflak mellan individerna denna brännheta sommardag då allt utspelar sig, från morgonens blomsterköp till societetsfesten på kvällen. Vad får vi vara med om?

Clarissa Dalloway har hunnit bli över de 50. Så har också den politiskt välrenommerade make hon valde åt sig i stället för den stora passionen, Peter. Denne Peter som for till Indien och gjorde dåliga affärer och hade misslyckade kärleksförhållanden, eftersom hon, Clarissa, som han lugnt konstaterar mot slutet av festen, förstörde hans liv. Parallellberättelser om förvirrade krigsveteraner, feta och dryga läkare, högrestånds- och nästan kastlösa fattiga damers medvetanden besöks mot en bakgrund av denna dags flämtande hetta, i en sorts förväntan. Inget särskilt dramatiskt. Utom möjligen den arme veteranen som hoppar ut genom fönstret. Nej, det är alldagliga händelser.
Vad är det då som gör boken så outhärdligt spännande att jag så fort jag får chansen rycker upp den ur väskan och som en hungrande kastar i mig några sidor? Kan det ha att göra med det som jag ovan försökte beskriva som ”fritt fall”? Att varje karaktär i boken, hur till synes medelmåttig denne än må tyckas, ja, att inuti, tycks han eller hon för läsaren helt oförutsägbar. Både människorna och själva texten är på något sätt osäkrade. Som skarpa skott som kan gå av, när som helst! Och samtidigt – det vuxna perspektivet, det att huvudaktörerna har lämnat ungdomsåren bakom sig,
så att de kan reflektera. Som Peter Walsh mot slutet av festen konstaterar; att nu då man nått mogen ålder,
52 år, så kunde man iaktta, kunde man förstå, och man förlorade ändå inte förmågan att känna. Det blev bara värre med åren, men det skulle man kanske vara glad över.

Man får känslan att författaren faktiskt skrev så som det gestaltas i filmen; kedjerökande med pappersarken flygande ur och runt skrivmaskinen, i ett närmast genialt och exalterat tillstånd. Att hon inte gått tillbaka och petat så mycket i texten, inte rättat sig, inte styrt upp. Hon var nog ganska hänsynslös, Virginia. Mot sig själv, mot sin familj. Mot människorna. ”Det är inte olyckor, mord, dödsfall, sjukdomar som får oss att åldras och som tar livet av oss. Det är andra människors sätt att se ut och skratta och stiga upp i bussar.” Och ändå denna branta livskänsla som stiger och sjunker i texten, som får en att ta ett steg tillbaka och betrakta sitt eget liv. Vart det fört en, vilka val man gjorde. Hur litet man vet om vad som väntar en, under denna evighet som en stekande het sommardag är. Tack Virginia för den läsning du gav innan du inte stod ut med dina demoner längre och kanske inte heller med folk du såg på bussen och därför gick längre och längre ut och ner i vattnet tills horisonten åter blev hel och du inte syntes mer.

Kerro Holmberg