|
|
|
|
|
 Tankens kraft Man hör ofta fackliga funktionärer säga: ”Folk tror att facket är ett försäkringsbolag”. Jag skulle vilja påstå att folk dessutom ibland tror att facket är en statlig myndighet. Det är som om man fått för sig att ombudsmännen är någon slags statstjänstemän. Jag tycker att det nästan är tvärtom. Fackföreningarna var, åtminstone från början, en slags entreprenörer. Om man läser om fackförbundens barndom och jämför den med en ”starta eget-kurs” upptäcker man att det finns likheter. För att starta ett företag behövs en målgrupp – i fackets fall medlemmarna. Man behöver kapital – medlemsavgiften och en affärsidé – värna löner och arbetsmiljö. Tillgångarna består i första hand av vår arbetskraft i arbetade timmar, att vi ställer upp för varandra och är självägande. Något som nog egentligen kan få den grinigaste arbetsgivare avundsjuk. Men viktigast av allt, och det som skiljer oss från egenföretagare, är själva tanken. Utan att egentligen lyfta ett finger har vi just lyckats mota Olle i grinden och fått ett hyfsat treårsavtal. Vi slapp ”årsarbetstiden” vilken i princip hade skrotat övertidsersättningen, vi fick ett par timmar kortare nattarbetstid per vecka och vi fick drygt femhundra kronor mer i månaden. Detta bara genom att vi gemensamt tänkte ”strejk” och ”övertidsblockad”. En del kamrater jag pratade med tyckte att det skulle bli skönt att vara hemma ett tag. Men när jag förklarade att det nog kunde bli att gå uppe hela nätterna och stoppa strejkbrytare sa de ändå att de tänkte ställa upp. Själv tycker jag att det var bra att vi inte behövde gå i konflikt. Risken hade funnits att utländska chaufförer tagit än mer mark; på ett enda bräde. Dessutom känner jag viss sympati för åkarna (jo, jag är faktiskt sån). Visserligen hade det varit i övermått korkat att inte ge oss det här lilla vi fick. Men de har det inte alltför fett, många är före detta chaufförer och de flesta sliter rätt hårt. Sedan är det en annan sak att åkare alltid har haft privilegiet att få gnälla. En som jag körde för i många år hade en ramsa han drog varje gång jag ville ta ut något, som till exempel ett par glödlampor. ”Åck, åck, det är bara utgifter och därhemma sitter råttorna och knaprar under skåpen”. Sen publicerade Expressen uppgifter ur taxeringen om Stockholms rikaste personer och där visade det sig att han var mångmiljonär. ”Får man verkligen trycka sånt”, kom han till mig och sa. Nu för tiden talar man om idébaserade företag. Att lyckas handlar inte bara om att tillverka en massa prylar. Att kläcka en idé kan också löna sig. Enskilda personer kan bli stenrika på någon IT-satsning eller på att deala optioner. På så sätt kan man säga att facket, i vårt fall Transport, är en betydligt bättre affärsidé, för här blir det en viss vinst för oss alla; på samma gång! David Ericsson
|
|
|
|
|||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||
|
 |
![Show details for [<font style="font-family:arial,verdana,geneva; font-size:11px; font-weight:bold">]2010[</font>]](/icons/expand.gif){kind=icon}
