|
|
|
|
|
 Decemberkväll Gårdagsnatten hänger kvar fastän det nästan gått ett dygn och hunnit bli kväll igen. Kanske är det ölen som fortfarande verkar trots att den borde gått ur kroppen för länge sedan. Eller värmen från krogen, blueshaket och henne jag inte sett på länge, men träffade i går. Men inget hjälper mot ledan denna söndagskväll när nordanvinden sveper in Stockholm i ett snötöcken med små vassa isnabbar. Inte ens värmen i lastbilshytten får det att kännas bättre då jag kör mot hamnen för att koppla en trailer. När jag svängt upp på hamnplanen, hittat trailern, öppnat dess kapell och tittar in får jag genast ont i magen. Långa grova stålrör ligger staplade på slag ända upp i taket, visserligen surrade, men kraften… Om bilen går i diket och det blir tvärstopp åker rören in i hytten som kommer att se ut som en schweizerost. Ett snabbt överslag säger att det finns två alternativ: ge sig av i natt på den smala och hala vägen till Mora. Eller att hoppas på bättre väder till morgonen. Men utsikterna att snöandet ska sluta eller att snöröjningen plötsligt skulle börja fungera är dåliga. Långsamt, med halvt spinnande hjul vid trafikljusen, rullar ekipaget genom staden. I sextio kilometer i timmen försvinner så småningom gatljusen och motorvägen ligger vit i strålkastarljusen medan flingorna strömmar mot vindrutan. I Sala finns ett öppet fik. Det ger en kort vila åt ögonen över en kaffekopp och wienerbröd med Västmanlands läns tidning uppslagen på det slitna bordet. Ut i stormen igen, gunga i gång bilen som sjunkit ner i isen på parkeringen. Och hon från i går finns där, som ett alltför starkt minne. Hennes närhet och hennes blick i den varma lokalen där bandet spelade shuffle blues och några hippielåtar från sjuttiotalet. ”Moramasten” får sina stålrör i den decembermörka morgonen efter en orolig natts hyttsömn. Trucken gör några halsbrytande manövrer då rören rullar in på gafflarna. Sedan börjar resan söderut med trailern spårande efter bilen mot Hagfors och lastning på Uddeholm. Därpå tillbaka mot Stockholm längs E18. I det fortsatta snöfallet är det inte rädsla, mer en oro, att slå vakt på den eviga glänsande halkan i det vita mörkret som till slut gör att det värker i ena axeln av rattrörelserna. I långtradarmöten i hundratal känner jag igen en del lastbilar, blinkar åt dem med vänsterblinkern, ser dem svara i backspegeln och vet att vi alla har det likadant. Vår otrygghet är andras trygghet och om inte godset kom fram skulle allt braka ihop på ett par dagar. Men då vinternatten lyses upp av neonljusen över motorvägen genom Västerås är det känslan från pubkvällen som kommer åter. Och några ord i en låt de spelade hänger kvar medan jag ser framåt i yrsnön: I can’t see what she sees in a man like me But she sais she loves me. And her eyes yes her eyes are those blue million miles. David Ericsson
|
|
|
|
|||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||
|
 |
![Show details for [<font style="font-family:arial,verdana,geneva; font-size:11px; font-weight:bold">]2010[</font>]](/icons/expand.gif){kind=icon}
