Krönika: David Ericsson

NR 3 Mars 2007


2010 2009 2008 2007

Ansvarig utgivare

Jan Lindkvist

Webmaster

Christina Ahlund Sätterberg

Redaktörer

Pär Karlsson

Justina Öster

Postadress:

Box 714
101 33 Sthlm

Tel: 010-480 33 00

Fax: 08-723 00 76

Ring d.a.media.

Tel: 08-786 03 34

Förbundet

A-kassan

Medlemsportal

Transport 4 ever
Det var surt att få fackavgiften den här gången, några hundra kronor mer än vanligt på grund av den höjda a-kasseavgiften. Men inget förvånar längre och ibland får jag för mig att jag har varit med om allt i arbetslivet, eller åtminstone i transportbranschen.
Lastbilarna jag kört och åkarna har avlöst varandra. Först kranbilar, sedan alla möjliga fordon på längre och kortare sträckor. Under en period körde jag med eget åkeri i den allt annat än lönsamma dragbilsbranschen.
Anledningen till att jag köpte den gamla Volvodragaren var att jag var trött på att byta bil varje dag, att finna en halväten korv med mosportion i hytten på morgonen och på att ingen skötte grejorna eller ens tankade efter jobbet.
I början av enbilsåkandet körde jag hårt med att jag skulle ha betalt även för tommilen. Jag var ju knegare och visste vad man kan kräva. Men jag fick lägga ner det rätt snabbt då det bara resulterade i att jag blev ställd av transportledaren i dagar utan jobb i någon hamnstad.
Jag fick acceptera att Trelleborg upp till Helsingborg var en enda ort benämnd Skåne och betala tomkörningarna ur egen ficka. Och om man inte ställde upp och körde dygn i sträck när det behövdes blev man också ställd på något oländigt ställe.

Då, efter den stora avregleringen på åttiotalet, var allt ett stort High Chaparral. Och det var ett visst mått av gambling att se var man hamnade och om resorna skulle gå ihop sig. Det gjorde de dock sällan och jag har känt gott och väl hundra enbilsåkare som gått i konkurs med livslånga skulder som följd.
Trots att det fanns mycket jobb blev det ingen balans i prisbilden, vilket den borde fått enligt alla ekonomiska teorier.
Själv löste jag dilemmat genom att köra bilar som var mer än lovligt ålderstigna (en av dem håller just nu på att renoveras till veteran någonstans på vischan söder om Stockholm). Dessutom hade jag ett presenningstält att meka i på ”fritiden” – nätter och helger.
Efter några år, när jag åter blev anställd, var det en lättnad att få göra sig av med åkeriet och skrotet jag körde.
Frihetens klocka klämtade, tyckte jag. Jag skulle bara köra, inte hålla på med allt från papper som kom i bruna fönsterkuvert till att ragga reservdelar på skrotar. Och självklart, vis av skadan, gick jag med i Transport.
Man kan säga att jag kom undan från dragbilsäventyret med blotta förskräckelsen även om en kvarskatt på femtiotusen förföljde mig i några år.

Vad jag lärde mig under åkarlivet var att om man har ett jobb som många kan göra är man alltid, tyvärr, utbytbar. Då är det enda skyddet att sluta sig samman.
Den heliga fria marknaden fungerar nämligen sällan för den fattige, som vissa tror eller försöker inbilla sig. Istället blir folk lurade, manipulerade och utspelade mot varandra och än i dag är dragbilsbranschen ekonomiskt stendöd trots bristen på bilar.
Några hundra mer till fack och a-kassa varje månad är visserligen mycket pengar. Men det gäller att försöka låta bli att gnälla, att se avgiften som en investering för att hålla ut de här fyra åren fram till nästa val. Glöm heller inte att jobbavdraget ger nästan en tusenlapp i månaden.
Det finns en del att spara på, till exempel kyrkoskatten om man inte är alltför religiös. För det gäller att prioritera och att inte ge rikingarna, ”bratsen”, ännu en seger. En över facket och därmed över dig själv.

David Ericsson