Cykla för livet

NR 6 Juni 2008


2010 2009 2008 2007

Ansvarig utgivare

Jan Lindkvist

Webmaster

Christina Ahlund Sätterberg

Redaktörer

Pär Karlsson

Justina Öster

Postadress:

Box 714
101 33 Sthlm

Tel: 010-480 33 00

Fax: 08-723 00 76

Ring d.a.media.

Tel: 08-786 03 34

Förbundet

A-kassan

Medlemsportal

Träning håller reumatismen stången
Vid 23 års ålder fick Alexander Larsen en svår reumatisk sjukdom. Läkarna gav honom högst fem år innan han skulle tvingas lämna chaufförsjobbet och bli sjukpensionär.
I dag, 13 år senare, jobbar Alexander heltid. Räddningen blev en ny medicinsk behandling, men framför allt massor av fysisk träning.
– Jag önskar att fler chaufförer började motionera. För mig har träningen inneburit att jag fick livet tillbaka, säger han.

Det är en varm majkväll i Grycksbo i Dalarna. Alexander Larsen har precis kommit hem från en körning till Norge. Han tuggar snabbt i sig ett par rejäla hårdbrödsmackor med getost och byter sedan om till cykelkläder.
Han vill visa Törnbergs stig, en flera kilometer lång slingrig utförslöpa ned mot Rogsjön.
Alexander knäpper fast hjälmen och berättar att han anmält sig till Fjällräven Classic i augusti. Det är ett fjällvandringslopp på elva mil mellan Nikkaluokta och Abisko. De bästa extremlöparna avverkar sträckan på 13 timmar. Alexander siktar på tre dygn. Kruxet nu är att hitta ett lätt tält. Målet är att packningen inte ska väga mer än 17 kilo.
Varför? Varför plågar man sig genom videsnår, lera och stenskravel – dessutom på tid?
– Jag älskar att vandra. Men främst ser jag loppet som ett sorts avslut, ett bevis på att en lång sjukdomsperiod är över, säger han.
I nästa andetag förklarar han att det förstås inte är någon slutgiltig seger över reumatismen, det handlar snarare om att hålla sjukdomen i schack. Att inte kapitulera. Varje dag äter han ett tiotal mediciner.

Sjukdomen smög sig på för 13 år sedan. Alexander hade gått i pappas fotspår och utbildat sig till yrkeschaufför. Nu fick han plötsligt hudförändringar och värk. Huden blev hård, lederna stelnade och i lungorna samlades vätska. Vardagliga saker som att knyta skorna blev omöjligt.
Läkarnas diagnos var sklerodermi, en ovanlig form av reumatism som bara drabbat drygt 400 personer i Sverige. Sjukdomen kan vara mycket aggressiv, som i Alexanders fall. Några år till i yrkeslivet, sedan var det stopp, löd läkarnas dom.
– Jag var 23 år. Hela livet rasade. Det gjorde verkligen det, säger Alexander på en dialekt som tydligt avslöjar härkomsten från Norge.
I Uppsala fick Alexander kontakt med en kunnig läkare som gjorde en grundlig utredning. Läkaren frågade sedan om Alexander kunde tänka sig att pröva en ny, oprövad medicinsk behandling – en kombination av cellgifter och cortison.
– Det var inte svårt att haka på. Jag var fruktansvärt dålig, med katastrofala värden på alla tester.
Redan efter 14 dagars behandling märke Alexander en klar förbättring. Kroppen blev mjukare.
Parallellt började Alexander träna. Till en början var det små, små rörelser, sjukgymnastik och stretching. Men det blev också promenader, vandringar som blev allt längre.
Alexander säger:
– I början fattade jag inte riktigt vad träningen betydde, men jag märkte snart att jag mådde bättre.

Alexander poängterar att han alltid gillat att röra på sig, men nu blev träningen som en drog. Han vandrade i omgivningarna runt Grycksbo – antingen själv eller med hustrun och de två sönerna. På vintrarna blev det skidor.
Ytterligare en vändpunkt, beskriver han, kom för sex år sedan. Tillsammans med en chaufförskollega stack han upp till Abiskofjällen. Efter det har det blivit fjällvandring varje år.
– Vi brukar ha 20–25 kilo packning och vi går ganska långt. Jag gillar att bränna mil!
Alexander uppskattar att han tränade 2–2,5 timmar om dagen under de första fem åren efter diagnosen. Efter hand blev träningen mer inriktad på kondition och i snitt blir det numera omkring 1–1,5 timmar per dag.
För två år sedan började han cykla. Först på en 20 kilo tung stålharv, innan han tömde plånboken och köpte en modern mountainbike (MTB) med skivbromsar och framdämpare.
Än så länge har han nöjt sig med cykelpass på 4–7 mil så fort han kommer hem från fjärrkörningarna på Melvin Levins åkeri. Men han har redan bestämt sig för att ta med cykeln i dragbilen. Första resorna för den åka i trailern, men målet är att fixa en ställning bakpå hytten där cykeln kan hänga, lätt åtkomlig.

Klockan är halv åtta och en ensam mygga seglar bort mot skogen när Alexander grenslar cykeln.
Första biten mot Rogsjön är brutal uppförsbacke. Pulsen stiger mot 160 när vi trampar förbi röda timmerhus och grannar som släpat fram grillen och öppnat fredagsölen.
– Trakten är den björnrikaste i hela Dalarna, flämtar Alexander och viker av in på stigen.
Törnbergs stig. Smått berömd i cykelkretsar.
Törnberg var en skogsgubbe som lär ha bott vid sjön. Han tyckte att vägen var för lång ner till byn, så han trampade upp en egen ränna genom blåbärsris, klippblock och tallar.
Nu är den Alexanders absoluta favoritstråk.
Med ett finger på vardera bromshandtaget trampar han iväg i furiöst tempo. Gruset sprutar, ett stråk av kalluft slår mot ansiktet och två vuxna män – 36 och 51 år – har nu förvandlats till tolvåringar, gudskelov med hjälm på skallen.
Nere vid sjön är det vindstilla. Alexander dricker lite vatten ur flaskan och tittar bort över bergen. Det har gått en månad sedan han ringde upp Transportarbetaren. Han ville berätta om träningen. Om fjälloppet. Om chaufförsjobbet som ju ofta innebär mycket stillasittande och inte sällan ganska osunda matvanor.
Alexander skrattar och erkänner att träningen utlöser endorfiner som är beroendeframkallande. Efter ett par dagar i dragbilen börjar det krypa i kroppen.

Han medger också att en bieffekt tycks vara att den som kommit i gång med motion gärna vill missionera bland andra. Få fler att börja.
– Jag ser kolleger som flåsar om de går mer än 100 meter. Det man vill förmedla är att det behövs så lite för att man ska må bättre. Läkarna sa till mig att det inte borde gå att ha min åkomma och jobba som lastbilschaufför. De hade fel!
Det är vetenskapligt klarlagt att fysisk träning fungerar som bot eller lindring för en lång rad sjukdomar och krämpor. För Alexander betydde det mer än så.
– Ett tag när reumatismen var som värst var jag nära att ge upp. Men det hade fått stora konsekvenser, det förstod jag när jag såg andra patienter med samma åkomma.
– Jag kämpade, inte minst för familjens skull. Det är frugan och killarna jag lever för.

Jan Lindkvist

I skogarna runt Grycksbo finns det gott om grusvägar och fina stigar. Cykling är ett sätt för Alexander Larsen att parera den svåra sjukdomen. Åratal av fysisk aktivitet har också skapat ett sorts beroende. Nu hoppas han att fler chaufförer ska börja röra på sig.

Foto: Jan Lindkvist

”Motion borde vara
lika självklart
som tandborstning”
Fysisk träning är inte bara bra för att bibehålla hälsan, den är också mycket effektiv som behandling vid en rad sjukdomar. Den kunskapen finns hos läkarna som börjat förskriva fysisk aktivitet på recept.
– 30 minuter måttlig träning om dagen räcker långt, säger forskaren och sjukgymnasten Åsa Cider.

Åsa Cider har skrivit en doktorsavhandling om fysisk träning för patienter med hjärtsvikt och diabetes. Hon är också medförfattare till boken Effekter av fysisk träning vid olika sjukdomstillstånd.
Cider slår fast att träning, eller rättare sagt rörelse, fungerar som medicinsk behandling för alla kroppens system. Den har effekt mot bland annat hjärtkärlsjukdomar, högt blodtryck, depression och astma.
Enligt Åsa Cider är det heller inga våldsamma mängder aktivitet som behövs. 30 minuter per dag ger tydligt resultat. Halvtimmen kan dessutom delas upp i tre tiominuterspass.
– Man behöver inte ta i särskilt mycket heller. Det räcker faktiskt med en nivå där man börjar känna sig lite varm. Att så lite betyder så mycket är relativt ny kunskap.
– Man kan gå, cykla simma eller jogga, beroende på var man befinner sig. Helst ska man träna fem dagar i veckan, gärna all dagar.

Redan under antiken ordinerades fysisk träning för att förebygga och behandla olika sjukdomar. Författarna till boken konstaterar att kunskapen glömdes bort på vägen och under 1900-talets första hälft påbjöds i stället vila vid hjärtsjukdomar. Sex veckors strikt sängläge förekom efter infarkter.
De senaste tre decennierna har det skett en revolution. Nu växer kunskapen om träningens betydelse för hälsan och positiva effekter mot massor av åkommor, inte minst stressrelaterade.
Vad är det då som sker i kroppen när man rör sig?
Åsa Cider berättar att det första som händer är, lite paradoxalt, att kroppens stressystem aktiveras. Men när man väl gjort det följer många timmar med avspänning som bland annat medför sänkt blodsocker och sänkt blodtryck i bortåt ett dygn.
Dessutom sätter träningen fart på cirkulationen. Blodet forsar fram fortare och ger ”massage” för blodkärlen. Samtidigt frigörs kväveoxid, något som vidgar kärlen ytterligare. Vid exempelvis knäproblem kan träning bygga upp muskulaturen, som i sin tur ger avlastning och minskad värk.

Åsa Cider och hennes kolleger skiljer på fysisk aktivitet och fysisk träning.
Aktivitet är all form av rörelse, något som normalt är bra för kroppen. Enligt Cider är det just detta som minskat mycket i dagens samhälle.
– Fysiskt träning däremot, läggs upp individuellt och är mer strukturerad. Här är det viktigare med frekvensen och du bör ta i lite mer.
De senaste 10–15 åren har doktorerna börjat ordinera fysisk träning på recept vid olika sjukdomstillstånd. Skillnaden mellan förskrivning och en vanlig rekommendation om mer aktivitet är att patienten kan få hjälp av exempelvis sjukgymnast att lägga upp träningen.
– Det blir som en personlig tränare ungefär. Guidad träning ger bra resultat. Det här med förskrivning på recept är ganska nytt. Flera länder, bland annat Danmark, är på väg att ta efter oss, förklarar Åsa Cider.
Många chaufförer drabbas av förslitningsskador. Tidigare utgick man från att skadorna var i stort sett omöjliga att reparera. Idag vet vi att det går att bygga upp brosk igen, genom träning.

Hur får man människor att börja träna en halvtimme om dagen?
Åsa Cider skrattar lite:
– Den som kommer på det får väl Nobelpris. Vi har starka försvarsmekanismer för att inte ändra våra invanda mönster. Vi lever i en tid där utvecklingen bygger på att vi ska röra oss mindre och mindre. Förr arbetade vi ihjäl oss, i dag vilar vi oss till döds.
– Vi brukar prata om motivationstrappor för att få i gång människor.
Det är en tröskel på ungefär 6–12 veckors träning vi måste över. När den väl är passerad har kroppen börjat frigöra endorfiner som lätt skapar ett sug efter mer motion.
– En positiv form av narkomani, påpekar Åsa Cider.
Varje träningspass är inte njutbart, men hon betonar att motionen bör ses som något naturligt, lika självklart som tandborstning.
– En bra grej kan vara att hitta en träningskompis. Det alltid lättare om man inte är ensam, tipsar hon.
Jan Lindkvist

Fotnot. Boken Effekter av fysisk träning vid olika sjukdomstillstånd är skriven av Ulla Svantesson, Åsa Cider, Ingibjörg H Jonsdottir, Elisabet Stener-Victorin och Carin Willén. Den är utgiven av Sisu idrottsböcker. Innehållet ligger på en ganska hög akademisk nivå.