Krönika: Kerro Holmberg

NR 6 Juni 2008

2010
2009

NR 1 Jan
NR 2 Feb
NR 3 Mar
NR 4 Apr
NR 5 Maj
NR 6 Jun
NR 7 Jul
NR 9 Sep
NR 10 Okt
NR 11 Nov
NR 12 Dec

2008
2007

Ansvarig utgivare

Jan Lindkvist

Webmaster

Christina Ahlund Sätterberg

Redaktörer

Pär Karlsson

Justina Öster

Postadress:

Box 714
101 33 Sthlm

Tel: 010-480 33 00

Fax: 08-723 00 76

Ring d.a.media.

Tel: 08-786 03 34

Förbundet

A-kassan

Medlemsportal

Idrotten är ett
opium för folket
Isländska sångerskan Björk skrek Tibet! Tibet! efter låten ”Declare Independence” (förklara oberoende) under en konsert i Kina och det vill inte de kinesiska myndigheterna uppleva en gång till. I alla fall inte i OS-tider. Det har nu lett till att rockgrupper och artister som Mando Diao, Annika Norlin, Backyard Babies och Vocal Six, vilka hade inbokade konserter i Mittens rike under våren och sommaren, portförbjudits. Inte för att de har utlovat några protester. Inte för att de tidigare gjort sig kända för någon uttalat stark politisk aktivitet, utan bara utifall. I den officiella motivering står det att myndigheterna är rädda att Kina ska misskrediteras under festivalen.
Den bleka reaktionen på detta tycker jag är ganska skrämmande. Yttrandefrihet finns ju över huvud taget inte på kartan när en nation bär sig åt på det här sättet. En förolämpning är det. Eller kanske egentligen en komplimang till artisterna. Artister som får det väldiga Kina att darra. Hur har våra svenska myndigheter reagerat? Kulturministern?

En gammal käpphäst som gnäggar i bakgrunden är även den ständigt uppblossande frågeställningen huruvida idrott är konst eller inte. Om Stefan Holms höjdhoppande är konst. Om Zlatan Ibrahimovics bollsparkande är konst. Om Susanna Kallurs häcksprintande är konst. Man behöver bara viska en ifrågasättande uppfattning i denna fråga för att det ska knyta sig i magarna på sportentusiasterna. Själv hör jag till dem som, med Ivar Lo-Johanssons ord, tvivlar på idrotten. Visst är det bra att vi rör på oss. Rekord och tävlingar kan absolut vara både spännande och roliga lekar. Med stora fysiska och psykiska insatser för att lyckas. Och enorma pengasummor inblandade. Men konst som är lika med ett språk som sträcker sig ut över sig själv, nej, jag tycker inte det.
Och nu. Nu har plötsligt Kina bevisat min tes. Jag kan inte säga att jag är glad över det. Det var inget roligt sätt att få svart på vitt i saken. Men för kinesiska myndigheter är det uppenbarligen glasklart. Musiker är farliga. Det de gör är musik, men denna musik kan även kommunicera sådant som skrämmer totalitära stater. Vad Stefan Holm gör är höjdhopp, och det han gör skrämmer inte totalitära stater. Varför? Därför att höjdhoppet inte kommunicerar någonting utöver själva höjdhoppet.

Man kan filosofera och även skriva givande litteratur runt människans ansträngningar, hennes önskningar, glädje och förtvivlan i samband med höjdhoppet. Men Stefan Holm kan inte hoppa så att vi tänker Tibet. Björk kan välja att framföra en sång som heter ”Declare Independence” och hon får en gigantisk stat som har total kontroll över allt, media inkluderat, ja, lilla Björk från Island får jätten att reagera.
Vad är det som gör att vi och alla idrottare ska genomgå gemensam hjärntvätt just när det kommer till sport? Varför ska just idrotten med alla engagerade och alla pengar involverade gå i någon sorts moralisk frizon? Nä, jag tror inte på det. Jag tycker det är infantiliserande. Jag tycker den är ett opium för folket.
Och kan bara hoppas att det strålande undantaget från 1968, som i år firar fyrtioårsjubileum, ska upprepas när löparna Tommie Smith och John Carlos på prispallen höjde sina nävar i en Black Power-gest som fick världen att stå still för några ögonblick.
Så Susanna Kallur. Gör det. När du står överst på prispallen. Fyll lungorna. Vråla Tibet! Tibet! allt vad rösten pallar!

Kerro Holmberg