Intervjun: Doktor på facket

NR 6 Juni 2008


2010 2009 2008 2007

Ansvarig utgivare

Jan Lindkvist

Webmaster

Christina Ahlund Sätterberg

Redaktörer

Pär Karlsson

Justina Öster

Postadress:

Box 714
101 33 Sthlm

Tel: 010-480 33 00

Fax: 08-723 00 76

Ring d.a.media.

Tel: 08-786 03 34

Förbundet

A-kassan

Medlemsportal

Intervjun
med Susanne Köpsén,
filosofie doktor och lektor vid
institutionen för beteendevetenskap
och lärande på Linköpings universitet

Revolutionen som
blev en reträtt
Vad händer när ett gäng entusiastiska men fackliga noviser tar över en klubbstyrelse? Hur ska de lära sig att driva en fackförening i vardagen? Forskaren Susanne Köpsén har följt den nyvalda styrelsen på fabriken ”Triby” under tre år och skrivit en doktorsavhandling av studien.

Pedagogen Susanne Köpsén från Linköpings universitet har valt att kalla sin avhandling Från revolution till reträtt. Titeln är en drastisk sammanfattning av den process som forskaren tycker att den nya fackklubbsstyrelsen på Triby går igenom. Avhandlingen är pedagogiskt uppbyggd och kan bli ett stöd för förändringsinriktade fackliga krafter och användas på utbildningar och kurser.
Köpsén berättar att hon har gjort en etnografisk studie av hur en fackklubbsstyrelse på ett industriföretag i Mellansverige utvecklas, hur den fackliga strategin och lärandets processer förändras. Studien gjordes genom observationer. Köpsén satt med på styrelsens möten och på klubbexpeditionen till och från under tre år.
– Till slut märkte de inte att jag var där, säger hon.
Hon beskriver hur den första revolutionära yran övergår till ett nybygge fullt av aktiviteter för att sedan förändras till en defensiv och passiv hållning. Det senare liknar hon vid en facklig reträtt.
Här är ett sammandrag av händelseförloppet på Triby under de år som Susanne Köpsén följde styrelsearbetet på fabriken:

Produktionen på Triby sker på ett löpande band. Fabriken har cirka 150 anställda på orten. Arbetsmiljön är bullrig och alla i produktionen bär skyddskläder. Arbetarna på Triby är sedan länge missnöjda med sina fackliga företrädare. De tycker att styrelsen består av en samling ”gubbar” som suttit för länge på sina förtroendeposter och att de har tappat kontakten med golvet. Medlemmarna anser också att styrelsen är för företagsvänlig och inte tar strid för någon viktig fråga. De pratar inte längre med dem som jobbar i produktionen och äter ofta med arbetsgivaren i tjänstemannamatsalen. Det sticker också i ögonen på medlemmarna att deras fackliga företrädare ständigt är civilklädda, när de arbetar fackligt.
Ett gäng medlemmar bestämmer sig för att göra något och anmäler sig till en facklig utbildning. Vid nästa årsmöte röstas två av dem in i styrelsen, Maria och Kristina. Deras ambition är att förändra styrelsen inifrån men de går på pumpen. Styrelsearbetet blir i stället förlamat och fyllt av konflikter. Vid nästa årsmöte avsätts hela den gamla styrelsen. En helt ny styrelse med oerfarna ledamöter väljs. Bara Maria och Kristina blir omvalda. Fackförbundets avdelning stödjer dem.

”Revolutionen” är ett faktum. Nu börjar nästa fas: nybygget. Allt gammalt ska raseras. Under ledning av den drivande kraften, Maria, skapar den nya styrelsen egna rutiner och en ny organisation. De samtalar med arbetarna på raster och går regelbundet ner till produktionsbandet för att prata med medlemmarna. De fortsätter jobba alla dagar i produktionen – även den dag de senare jobbar fackligt. Den nya styrelsen äter tillsammans med arbetskamraterna och har alltid skyddskläderna på sig. De tar initiativ till formaliserade samtal med alla nyanställda, startar projekt och bildar arbetsgrupper. De blir självständiga i förhållande till företagsledningen, väcker egna frågor till förhandling och tar strid mot arbetsledningen.
Allt blir annorlunda, men trycket ökar också på de nya styrelsemedlemmarna. Maria är otålig och är dålig på att delegera ansvaret i klubbstyrelsen. Det mesta vilar därför på henne. När Maria blir sjukskriven och sedan säger upp sig blir kollegorna lamslagna. Ingen vill, orkar eller törs ta över. Till slut övertalas Lotta att ta på sig ansvaret, men hon söker inte råd och hjälp från avdelningen.
Nu startar den period i processen som Köpsén kallar för reträtten. De kvarvarande styrelseledamöterna kommer fram till att orsaken till att Maria inte orkade var att hon var för utåtriktad, låg före alla andra och ville för mycket. Resultatet blir att styrelsen börjar arbeta mer tillsammans för att förbereda sig för förhandlingar med arbetsgivaren vilket leder till att de mest håller sig på fackklubbsexpeditionen.
De gör reträtt. I styrelsens ögon för att slipa sina knivar, men de drar sig också tillbaka från medlemmarna och de projekt som de startat tidigare. De förlorar kampen. Lotta orkar bara i ett och ett halvt år och tar på sig misslyckandet helt själv. Kristina fortsätter sedan på egen hand med stöd av en annan styrelseledamot.

Susanne Köpsén tycker att processen i styrelsen på Triby väcker många frågor.
– När jag lämnade den nya styrelsen förmådde inte Lotta se att utvecklingen inte bara berodde på henne. Att det också handlar om hur det ser ut på arbetsplatsen och att det är en fråga om strukturer och ojämna maktförhållanden.
Köpsén undrar hur nya styrelserepresentanter lär sig att ta hand om en klubb i en fackförening. Vilka handlingsalternativ har de nyvalda? Vilka nya situationer möter de? Hur ser kulturen ut inom fackföreningsrörelsen?
Personer som saknar fackliga erfarenheter och väljs in i en styrelse möter ständigt nya utmaningar. De ska inte bara kunna sköta en expedition utan konfronteras också med nya komplicerade fackliga frågor och situationer i sammanträdesrum och koncernstyrelser.
– Det gäller också för styrelser med lång facklig erfarenhet. Det visar en studie jag gjort tidigare.
Forskaren tycker att den nya styrelsen på Triby ställdes inför överkrav. För att kunna hantera lokalt fackligt arbete är kraven på lärande och kompetensutveckling stort.
– Fackliga företrädare på lokal nivå förmår inte att själva skapa den kunskap som ger makt och att på egen hand hantera alla viktiga frågor, säger Köpsén.

Glappet mellan lärandet och kunskaperna på ena sidan och förväntningarna på den andra, blev för stort.
Susanne Köpsén sammanfattar de faktorer som hon tror var av störst betydelse för händelseförloppet på Tribyfabriken och några frågor som studien ställer.

Först och främst kraven. Förväntningarna från medlemmarna växte och styrelsen trissade också upp kraven på sig själva. Kan fackföreningsrörelsen utveckla nya strukturer för kollektiv makt och kunskap? Hur utbildar man för mobilisering?

Avdelningen var ett stort stöd i initialskedet, men förstod inte att styrelsen behövde ytterligare stöd när Maria slutade. Och ingen av ledamöterna begärde det heller. ”Vi borde kunna själva”, tyckte de. Någon sa att ”man måste ha något att fråga om innan man ringer”.

Köpsén undrar om man kan hitta någon form där klubbar kan dela vardagliga fackliga frågor med varandra.

Umgänget med arbetsgivaren förändrades drastiskt när den nya styrelsen tog vid. Dusterna blev många och parterna hann aldrig bygga upp något förtroende för varandra. Det är tungt att leva i ständiga konflikter.

Arbetsfördelningen inom styrelsen fungerade inte. Eldsjälen Maria skötte allt. Hon låg så långt före de andra att ingen kunde ta över när hon slutade.

Den kvarvarande styrelsen valde att stänga dörren till expeditionen och tappade basen, kontakten med medlemmarna.

Men studien pekar också på flera positiva erfarenheter. Den bevisar att facklig utbildning är avgörande. Om inte gänget åkt på kurs i det första skedet hade det inte blivit någon revolution. Den utbildningen stimulerade i sin tur till ytterligare kurser och studier.
Forskaren avslutar med att skicka vidare ytterligare ett antal frågor, som hon hoppas kommer att diskuteras på kurser och vid fikaborden:
Hur tar man hand om entusiasm? Hur får man till en vardaglig handledning för arbetssättet i en styrelse? Ska man försöka skapa ett nätverk av mentorer?
Det går inte att göra några generaliseringar utifrån avhandlingen. Studien omfattar enbart styrelsearbetet på Triby under de år som Susanne Köpsén följde medlemmarna. Men hon tror ändå att mycket är allmängiltigt och tar som exempel.
– En kollektiv samverkan är nödvändig för att lyckas i fackligt arbete.

Björn Wiberg